Jag är ny bloggare på mama!

Häng med mig till tidningen mamas webbplats mama.nu och läs intervjun med mig som publicerades nyss!

Den här bloggen kommer alltså från och med nu ligga här.

Vi ses på mama!

Karin

Kära läsare...

Jag hade en hund en gång som hade för vana att käka upp ryggarna på alla böcker i nedre raderna av bokhyllan. En stor del av min boksamling ser alltså ganska skruttig ut. Nu har jag fått en bebis som älskar att slita ut de stackars sargade böckerna (plus alla nya) och kasta dem med kraft åt olika håll. Det är extra roligt när hon väljer böcker med titlar som Ditt kompetenta barn. Men hon gillar framförallt Shakespeare, konstböcker och olika litteraturantologier. Den lite finkulturella preferensen måste ju komma från hennes pappa. Eller inte.

I alla fall. Viktiga nyheter: Det här blir mitt sista inlägg på den här bloggen. På andra sidan Jihde lever självklart vidare, men med nytt namn och ny adress. Berättar mer imorgon! (OK, ett inlägg till blir det...)

Två Höjdarmöten till!

Jag älskar vinjetten till Höjdarmötet! Musiken växlar från Curtis Mayfields Move On Up, till Kanye Wests sampling av låten: I gotta testify, come up in the spot lookin' extra fly... samtidigt som kameran panorerar runt Kaknästornet.

Jag har äntligen hunnit spana in de två senaste avsnitten av Höjdarmötet , den intervjuserie med profiler inom travporten som sänds i höst i TV4:s travprogram Vinnare V65. Den ena intervjun gjorde jag med norrländske gourmetkocken, familjefadern och proffstränaren Svante Båth, baserad på Bergsåker. Den andra var med med Jägersrobaserade Helan och Halvan-samlaren, arbetsmyran och metodiske tränaren Hans Adielsson, pappa till stjärnkusken Erik Adielsson.

De som inte har för vana att spela eller gå på trav, och tror att travmagasin bara visar kusar som springer runt, runt i lera, kan kolla in bilderna ovan. De här snubbarna har riktigt krävande jobb. Glad att de tog sig tid att komma till Stockholm och ta hissen upp till mig i tornet.

Nästa och sista Höjdarmötet i höst är med Sveriges stora travlegend Stig H Johansson. Han har vunnit långt över sextusen segrar och kört in över en halv miljard i prispengar. 6 december sänds intervjun.

Alla Höjdarmöten går att se på TV4 Anytime. För Svante: Klicka på Vinnare V65 från 2009-11-01 och spola fram 24 respektive 34,5 minuter in i programmet. För Hans: Klicka på Vinnare V65 från 2009-11-15 och spola fram 23 respektive drygt 34 minuter in i programmet. För att spela klickar man på Anytime-loggan. För att spola fram till rätt minut klickar man på reglaget nedanför filmrutan.

Jordlevande varelser, vi hälsar er

Vi kommer från planeten Långhuvud. Vi har inga onda avsikter. Våra stora pannor är endast tecken på högre intelligens. (Sen får man plats med fler hårprodukter.)

Detta är orsaken till att alla ser ut som fån på mingelbilder. En bildbearbetnings-konspiration. Jag menar, jag tittar på Peter just nu och hans hattnummer är definitivt inte större än hans midjemått. Oklart varför man gör såhär. Eller så är vi egentligen V-ödlor, på nästa bild kommer en ormtunga ringla ut...

Medmänniskor del 2 - my bag

Idag var det omvänd ordning. Alla människor runt omkring var helt enkelt bara irriterande.

Stressar in på gymmet på kvällen och byter om med andan i halsen då en annan tjej
kommer in och tar skåpet bredvid mig. Vilket jag surt noterar. Suck, fatta att det finns massa andra lediga skåp liksom. Fatta att det finns folk som har BRÅTTOM, som INTE HAR TID att vänta på att du ska FLYTTA PÅ dina grejer...


När jag jäktat mig igenom ett träningspass och kastat onda ögat på i princip alla oskyldiga stackare som råkat stå i vägen hinner jag både duscha, byta om och ta på mig ytterkläderna innan jag upptäcker att min handväska är borta. Spårlöst. Panik i magen. Har någon jävel snott den?


Precis när jag håller på att bryta samman kommer min skåpgranne in i omklädningsrummet. "Du letar inte efter en handväska?” frågar hon vänligt. ”Du glömde den i ett skåp. Jag lämnade in den i receptionen.”


Stor tacksamhet och glädje. Och en del skuldkänslor. Man ska tro folk om gott.

Medmänniskor del 1 - big bags

I fredags promenerade jag hem från min kompis Anna framåt midnatt. Alice sov i vagnen, det var ännu tidig fredagskväll för de som var ute, människor pratade och skrattade utanför de krogar jag passerade längs gatan hem... och jag blev liksom alldeles upprymd av någon slags känsla av vänskap till alla dessa medmänniskor - tonåringar som ser natten som en lång räcka möjligheter, singlarna som just har fått ett bra span, lantisarna med ölflaskor som upptäcker stan, grabb- och tjejgängen som uppklädda travade förbi, alla på väg till nästa nöje.


Jag var så nöjd med att "bara" vara på väg hem i sällskap med mitt barn. Nöjd över att alla stadier i livet har sin tid, sitt kapitel.


Känslan höll i sig tills två killar som jag alldeles nyss hade kunnat krama plötsligt ställer sig och pissar på varsin sida av en sån där Big Bag som står utanför mångas portar. Kul att komma ut med familjen på lördagmorgonen och kliva rätt i deras stinkande urin.


Inte vågar jag säga till heller, två fulla snubbar och jag ensam med barnvagn. Min storsinta människokärlek förbyttes i surt muttrande. Idioter. Happ. Så var det med det.

Peter och Isas baby

Lyckades äntligen ladda upp bilden från YLE på en av tv-tjejerna från Finland som gjorde finlandssvensk Mia-och-Klara-aktig humor om Peter i fredags. De två tjejerna tävlade om vem som skulle få bli ihop med Peter. De hade tryckt upp t-shirts med bilder på hur deras framtida kärleksbarn med Peter skulle se ut. Mycket roligt.

I övrigt en fantastiskt rolig kväll hos kompisar. Fram för fler vardagskvällsmiddagar! Helgerna är ju helt körda, särskilt nu i slutet på året när folk har tusen saker för sig. God mat, sköna vänner, höga skratt och gott vin värmer hjärtat en vinterkväll. (Och en snäll Alice som sov sött i sin vagn.)

Per-Ola Norell, the return

På fredagar går jag gärna och tränar medan Peter och Alice babysimmar (åtminstone Alice). På väg ut från passet häromdagen träffade jag Per-Ola Norell.


Per, som han kallades för femton år sedan, var en av de svenska studenter som pluggade franska i en liten stad i sydfrankrike något år under tidigt nittiotal. Per var lite av en favorit bland oss studentskor, en helylle-men charmig fotbollskille från Vallentuna som spelade gitarr och var duktig på franska. Han tog med mig på en fotbollsmatch en kväll. Han tog tyvärr även med en annan - fransk - tjej. Jag fattade förstås ingenting av fotbollen. Franska tjejen kommenterade initierat olika spelsekvenser och körde sedan bilen hem. Med Per, till sig.


Ett par år senare råkade jag Per igen på Calle Flygare teaterskola där han gick året över mig. Då hade han långt hår och fårpäls, hette Ola och jobbade extra som diskare på Peppar. Smal. Seriös. Svartklädd. Liksom lite rock'n'roll-meets-konstnär. Borta var chinosen och seglarskorna. Jag var fortfarande en smula rultig efter baguette-, vin- och croissant-dieten i Frankrike, osäker på vad jag gjorde på en flummig teaterskola med generös spritkultur, och kände mig inte det minsta rock'n'roll utan mest deprimerad.


Sen hoppade jag av Calle F, tappade croissantkilona, läste statsvetenskap, spenderade ett decennium i USA och Asien och gifte mig med en amerikan. Kom hem, gick på Handels, skiljde mig, och fick ett fint konsultjobb. Så långt från rock'n'roll man kan komma.


Hade nästan glömt bort Per/Ola och hans spännande imagebyte. Tills en annan gammal studentkompis uppdaterar mig om att Ola, han gick scenskolan och är minsann känd skådespelare i Sverige. Han har gift sig med en annan kreddig skådis och de heter numera Rapace. Vilket betyder "rovfågel" på franska.


Sen dess har jag då och då fått se Ola i kriminalserier på tv eller i skvallerpressen. Och hans fru har fått mycket uppmärksamhet med Milennium-filmerna. De verkar duktiga. Seriösa miner, smala, svartklädda. Och Ola har farit runt i kvällspressen. Alltid i lång fårpäls. Förbannad. Seriös. Svartklädd. Frun ger återkommande intervjusvar som kretsar kring smärta, lidande, djup och äkthet. Angelägen. Seriös. Svartklädd. Blir man impad av dedikationen eller road av pretentionen? Vet inte.


Men jag vet att det enda jag kunde komma på att säga till Ola i fredags förmiddag var dels att jag var svettig samt att han själv "verkar träna mycket". "För det har jag sett på bild."

Det är ju för fan helt idiotiskt sagt. Det låter antingen som kvällstidningsskvaller eller en invit.

Suck. Jag vill vara en sån där härlig, generös person som gratulerar till framgångar och visar empati för motgångar när jag träffar bekanta vars liv blivit offentligt. Jag vill nån gång lyckas säga helt rätt saker. Men icke.

Bättre att bara nicka och gå vidare. Hellre verkar jag bara tråkig än "jag vill så gärna prata med kändisen"-påträngande OCH tråkig.

Torsdagar betyder: Alice, Bonnie...

...en dubbelvagn, två overaller, två skötväskor, två fårskinn, fyra kängor, samt ett okänt antal nappar, filtar, vantar, galonbyxor, regnskydd , matburkar, skedar, haklappar, blöjor, våtservetter, nappflaskor, fruktpuréer, majskrokar...

Och jag. Dubbeldagmamman bakom vagnen, i riktning närmaste öppna förskola.

Det blev en rolig, intensiv och stundtals mysig förmiddag, där min simultankapacitet fick sig ett test eller två. Som vid gemensamt blöjbyte. "OK Bonnie [som kör sin favorit 'ge-sak-säga-tack-tack'-leken], TACK TACK för alla fina våtservetter, nu sätter vi tillbaks dom här i paketet... ajaj Alice [som kör en variant på samma tema] nej tack, mamma vill INTE ha toaborsten, ok, nu ska vi gå ut här från toaletten hörni...ska vi se, var har vi kissblöjorna, ja DÄRI lägger vi dom, vad fint, nu så..." Man låter ju lite rubbad. Men de snälla kristna damerna på öppna förskolan har nog förståelse.

Jag är så nöjd över att vi har arrangerat gemensam barnpassning i höst med Bonnies föräldrar Per och Cecilia. Och att det funkar! De små tjejerna blir bara roligare och mysigare ihop för varje gång jag hänger med dem.

Klokt beslut dock att köra en halv dag åt gången. Puh.

Fler bilder på Cissans blogg.

Yttrandefrihet är en mänsklig rättighet

Idag publicerade 91 svenska tidningar Peter Englunds upprop för yttrandefriheten. Den svenske journalisten Dawit Isaak har hittills suttit fängslad i Eritrea i tvåtusenniohundrasjuttionio dagar.

Förseelsen var att han gjorde sitt jobb, och rapporterade att en grupp eritrianer ville ha demokratiska reformer. In i fängelse. Rättegång? Nix. Så jobbar man inte i diktaturer.

Jag köpte den här tröjan idag. Vet inte vad Weekday tänkte på när de designade den, men jag vet vad den symboliserar för mig.

Må det fria ordet segra.

Konsten att glädjas över de små steg vi tar

Jag blir så otroligt glad över att se små barn lära sig nya saker. Vilken lycka de utstrålar. När de sätter just den klossen, där. Ena foten framför den andra.


Jag vill att den ska vara för evigt, denna glädje. Tänk om Alice kunde få leva hela sitt liv utan duktig-flicka-prestationsångest.


Att få somna gott om kvällen utan att rada upp vad man gjorde fel och vad man kunde gjort bättre och hur man möjligen kunnat göra bort sig.


Varför gör vi kvinnor såhär mot oss själva?

I fotbollens värld...

...är alla välkomna. Fotboll är vår största folksport. Såvida du inte är bög, blatte, eller deprimerad.

Att spelare i Assyriska vittnar om rasistiska tillmälen från motståndarlagets klack under en match förra veckan är jävligt pinsamt. Det är bara en av de idiotier som fotbollsfans av den lägre skolan sysslar med. Och att öppet homosexuella manliga fotbollspelare är lika sällsynta som Göran Perssons hjässhår är ett välkänt, om än beklagligt, faktum.

Men att det är så oerhört tabubelagt att tala om den psykiska press inom proffsfotbollen som bidrar till depressioner är chockerande. Ett exempel är förtigandet av det allt sämre psykiska hälsotillstånd som slutade med den tyske landslagsmålvakten Robert Enkes självmord för en vecka sedan.

Enke var påtänkt som förstemålvakt i VM-laget nästa år. Hans karriär hade pendlat mellan motgångar och framgångar. Som de flesta idrottskarriärer. För tre år sedan dog hans tvååriga dotter i hjärtfel.

Robert Enke spelade som vanligt förra söndagen. Dagen efter självmordet berättade hans fru om de depressioner han hade kämpat mot i hemlighet.

Det krävs acceptans och stöd från omgivningen för att klara av svårigheter och kunna gå vidare. Det fanns ett lag, en ledning, en klubb, ett förbund men ingen hjälpande hand.

Ensam är inte stark. Robert Enke blev 32 år gammal.

En klimat-ulv i fårakläder

Ikväll fick jag en liten glimt av en releasefest för en väldigt fin ny klimatbok, som bland annat innehåller "praktiska tips om hur man kan klimatsäkra sin vardag."

Det var lapp på luckan. Klimatexperter och miljövänner armbågade varandra i fullt gemyt, mumsade på vegetariska ekosnittar och drack ekovin. Man talade om saker som "the carbon dioxide footprint". Man läste varandras handskrivna namnlappar gjorda av återvunnet papper och fastsatta med klädnypa.

Lokalen var vackert dekorerad med välmående ekofrukt på fat, och stora gröna kålväxter i krukor. Lite här och där satt tips fasttejpade på väggen. Bland annat på toalettspegeln. Ni vet; använd ekoprodukter, stäng av kranen ordentligt, sopsortera...

Jag är ingen klimatexpert. Men jag kan bli lite glad över att se ett sånt här hundraprocentigt engagemang, och tacksam för att det finns människor som driver de här frågorna och gärna vill utbilda andra i hur vi gemensamt avsevärt kan minska vår klimatpåverkan.

Det jag undrar är, vem tackar ja till ett sånt här evenemang, lyssnar på anförandet, tar ett ex av boken, snor åt sig en ekologiskt producerad gratisöl, kliver in på toaletten och släpper tomflaskan rätt i papperskorgen? Jag menar, körde personen dit i en SUV också? Eller drabbades han/hon plötsligt av eko-Tourettes? Det lär vi aldrig få veta.

Språkutveckling

Fyrans buss sa du? Hmm...DÄR va?

"Var är bollen?"

"DÄR."

"Var är lampan?"

"DÄR."

"Var är pappa?"

"DÄR."

"Var är närmaste öppna bankkontor?"

"DÄR."

Samma svar har i ett par veckor ackompanjerats av en tydlig peka-med-hela-handen-gest... mot tomma intet.

Idag hände något.

"Var är pappa?"

Alice tar tag i min hand och klampar på sitt svajiga, men bestämda vis in i vardagsrummet och fram till teven. Klappar med den andra handen mitt på skärmen.

"DÄR."

Nu var han visserligen i Göteborg. Och på teven var en tjej från Bolibompa (till Alice omedelbara besvikelse). Men ändå.

Somliga kvinnors sätt att dissa andra

Alice och jag ska äta middag hos mamma och tar bussen till norra Lidingö. Detta utspelar sig:

Kvinna i trettiofemårsåldern med treåring kliver på. Hon får syn på en bekant, en något yngre kvinna utan barn.

Lidingömorsan: "Nej men heej, gud vad länge sen. Bor ni härute nu?"

Bekant: "Hej, nej, alltså jag är inte tillsammans med Magnus längre."

Lidingömorsan: "Nähä! Oj, ja det var ju ett tag sen vi sågs!" (Skrattar)

Bekant: "Ja, det tog slut för ett halvår sen. Men nu är jag på väg till jobbet här på konferensgården, jag jobbar ju natt för - "

Lidingömorsan: "Var det du eller Magnus som, ja, tog beslutet att...?

Bekant: (obekväm) "Eh, ja. Det var väl båda kan man säga."

Lidingömorsan:" Och vad gör du nu då?"

Bekant: "Ja, jag jobbar ju extra härute nu när jag pluggar. Alltså, jag är inte riktigt klar med utbildningen..."

Lidingömorsan: (Skrattar) Fortfarande? Jaha. Du är en sån där du!"

Bekant: (ler generat). Ja, en sån där är jag."

Lidingömorsan: "Men inga barn än?"

Svåra skor

Ledtråd: Bäraren har nästan lika vita tänder som Ekwall.

Patrik Ekwall på TV4-sporten har myntat ett förträffligt uttryck. Nämligen "svåra skor". Lägg i detta vad ni vill.

Vem bär dessa puppor ikväll?

Det verkade som en bra idé, just då

Decemberkväll, St Petersburg 2005. Från natthimlen föll stora snöflingor långsamt ned över den lilla marknadsplatsen. I ett bås stod en vodkafryntlig storvuxen ryss som hade de allra finaste pälsmössor.

Jag fick klappa en silvergrå, i kanin, och blev förälskad. (Hade nämligen själv provsmakat den lokala vodkan.)

Igår insåg jag att:

a) Den ser ut som en hårig karljohansopp på mitt lilla huvud.

b) Pälsmössor är ja, so 2005.

c) Det enda som räddar mössjäveln från Stadsmissionen är att Alice kan leka tittut-leken med den.

OÄ för Anders Bagge

Kommer ni ihåg skolämnet OÄ? För icke-sjuttiotalister tarvas en förklaring. Orienteringsämnen, alternativ orienterande ämnen. Minns inte så noga. Det var liksom biologi, historia, samhällskunskap, fysik och kemi i ett och samma ämne. Säkert en god tanke bakom det. Eller en pårökt skolreformatör.

Hursomhelst, någon gång i tredje eller fjärde klass fick vi lära oss lite om hur Sverige funkar. Det finns en statsminister. Det finns en regering och en riksdag. De som bestämmer sitter i regeringen. De som hoppas på att få bestämma nästa gång sitter i riksdagen.

Därför går det inte att få tag på Mona Sahlin om man ringer till regeringskansliet. Såvida hon inte vinner valet nästa år.

Detta borde Anders Bagge veta. Han borde inte säga i direktsänd tv att han ska ringa regeringen för att bjuda Mona Sahlin till dans i Idol. Jag tror att han egentligen vet det, men att det blev lite fel helt enkelt.

Om han nu mot förmodan var borta på OÄ-lektionerna, så var det kanske för att han repade med bandet (hur gulligt är detta? Go o gla', tralala):

http://www.youtube.com/watch?v=L9cKWKom5fw&feature=email

Perspektiv, fotbollsälskare!

En vanlig åttaåring, strax före helgonförklaringen.

OK. Vi har en gudabenådad fotbollsspelare i Sverige. Han är stark, gör många mål, utstrålar någon slags bad-guy-charm, och har ett sällsynt men fantastiskt leende.

Men herregud, folkens, skaffa lite perspektiv.


In på gårdagens Fotbollsgala kommer en ny förbundskapten som inte ännu absorberat budordet "Du skola icke tala om Zlatan annat än med vördnad". Vi pratar om den förhärskande värderingen inom svensk fotboll.


Hamrén varken dömer ut eller ens klagar på Zlatan. Han konstaterar bara sakligt att om man ska spela i landslaget måste man ha inspiration och vilja att vara där. Och att alla spelare kanske inte har det. Till exempel Zlatan, som ju har uttryckt viss tvekan.


Och vad händer? För denna demonstration av sunt förnuft och gott ledarskap blir Hamrén fullständigt nedskriven av förtörnade sektmedlemmar i sportpressen.


Nu återstår det att se. Klarar han pressen? Behöver han ett tolvstegsprogram för att kunna stå på egna ben?


May the Force be with you, Hamrén.

I New York går man till Duane Reade...

... i Hongkong gäller Watson's, i Boston dominerade CVS/Pharmacy och i London äger ju Boots.

Jag pratar om den mest fantastiska multibutik som någonsin skapats - the drugstore. I en drugstore kliver du in med tanken att köpa huvudvärkstabletter och tuggummi. Och kommer ut med hårinpackning, blöjor, mineralvatten, några roliga tidningar, linsvätska, smågodis, huvudvärkstabletter och tuggummi. Och du är inte totalt barskrapad på gränsen till hemlös, vilket ju är fallet när man tvingas betala för dylika ting i Sverige. Du är nöjd och glad. Du har upplevt one-stop shopping. (I Hongkong fanns det dessutom vin på vissa ställen. Perfekt!)

Och nu, mina vänner, är det dags för svenskarna att få upplvea drugstore-fenomenet när ÄNTLIGEN MONOPOLHELVETET UPPHÄVTS och Apoteket får maka på sina överpriser för, till en början, Coop och Kronans Droghandel.

Och nej, jag tror inte att det är farligt för folkhälsan. Jag uppskattar verkligen Apotekets välutbildade farmaceuter - de är otroligt hjälpsamma. Jag vill bara ha dem bakom en läkemedelsdisk i en vanlig affär som har fler sorters schampo än Wella.

Kom snart, drugstoren. Du är efterlängtad.

Anvisningar till firande av fars dag (1920)

Glöm nu inte punkt fem, hörni.

Anvisningar till firande av fars dag (1920)

1. Svenska flaggan hissas från hemmets flaggstång.


2. Far hälsas om morgonen med sång av barnen.


3. Han bjudes före uppstigandet på gott kaffe och bröd, berett av barnen. Han hedras med blommor och en liten gåva.


4. Honom beredes, så långt det är möjligt, vila och frihet från allt hushållsarbete under den dagen. Barnen bädda, sopa, laga mat och diska.


5. Vid eftermiddagskaffet eller på aftonen hålles en liten högtidlighet, där mor i huset medverkar. Något vackert läses upp utantill, och hjärtats tack bringas Far, som är hemmets sammanhållande kraft. Barnen utbedja sig Fars förlåtelse för ohörsamhet och bristande tacksamhet, för allt som vållat Far sorg, suckar, bekymmer och svårigheter.


6. Frånvarande barn hälsa far med brev eller telegram eller vykort, som särskilt gjorts och tillhandahålles för fars dag.

Jag gillar särskilt det där med "utbedja sig Fars förlåtelse". Och att han ska "beredas frihet" från "allt hushållsarbete" - just detta var säkert oerhört betungande för de flesta män anno 1920.

Karolina Ramqvist skrev i DN idag att "feminismens lön är otack, men också förändring". Och den förändringen ska man vara glad över.

Missförstå mig inte här - jag har alls inget emot Fars, eller Mors, dagar. Och ja, jag förstår att svensk handel är en stor vinnare på presentköperiet. Men ingen blir förbannad på den stora sockerproducent som ligger bakom ärketöntiga Kanelbullens dag. (Som PR-kvinna måste jag erkänna att det var en sjukt smart idé: "Jag vet! Vi instiftar först ett Hembakningsråd...")

Som sagt, inget emot själva konceptet. Jag gillar att uppvakta min pappa på denna dag, ringa och säga något fint eller hänga en liten blomma på dörren. Förra året bjöd jag och brorsan pappa på en dry martini på Gondolen. I år tänkte jag ta honom till Nationalmuseum där de hade gratis inträde för pappor med barn. Men han höll visst på att ta upp båten.

Grejen är, att visst kan jag hålla med de som säger att man ska uppvakta nära och kära pappor/mammor, och säga att man tycker om dem, året om. Men hur ofta gör man det då? Och so what om det gynnar handeln - hur ska vi annars skaka av oss lågkonjunkturen?

I år var första året jag fick fira mitt eget barns far. Mollie (bonusbarn) och Alice fick ge pappa både frukost och varsin present. (Plus den obligatoriska barnteckningen.) Men de slapp utbedja sig förlåtelse. I år.

CSI Stockholm 2

Prime suspect. Still fast asleep.

Halv tolv är hon nu.

Nu kör vi.

CSI Stockholm

Exhibit A. Taxikvitto utskrivet 03.18.

Exhibit B. Märkligt placerade ytterskor.

Exhibit C. Fd nyputsad badrumssspegel, nu kraftigt befläckad med tandkrämsstänk SAMT avtryck av hårvax från den misstänktes huvud, troligen uppkommet då han vid tandborstning lutat sig med ena handen på handfatet.

Nej. Om jag ska ta och göra frukost. Sen är det dags att hämta barn hos mormor.

Hade en riktigt kul kväll igår - jag var ute med Ellen och Ebba. Efterlängtad middag för vår nygifta vän. Teatergrillen, Fasching och Vassa Eggen.

Peter var på fyrans personalfest.

OK. Jag kom också hem en aning sent. Lite senare än maken, faktiskt. Från en efterfest. (Efterfest, shit vad länge sen! I en hemlig källarlokal på Brahegatan!)

Yes, vad kul det ska bli att reta honom idag!

Klockan är snart elva. Inga ljud från sovrummet. Kanske ska börja med att sätta på barnkanalen på högsta volym? Eller testköra vår nya slagborr?

He he. Kommer bli en kul lördag, det här.

Saker man kan ge sig fan på

10. När man gått ut oduschad i mysbrallor för att handla mjölk, träffar man alltid någon gammal klasskompis som man tvingas kallprata med. En snygg, välklädd gammal klasskompis.

9. När man är sen och äntligen lirkat på ett litet barn overall, kängor, vantar och mössa, får barnet århundradets bajsattack och måste bytas på.

8. Den kö man väljer tar alltid, alltid längst tid.

7. När det börjar en ny dokusåpa är Rafael Edholm med.

6. När man ägnat en timme åt att piffa inför en fest och lägger sista handen vid sin makeup hamnar all mascara på kinden.

5. Den tjej i ens killes bekantskapskrets man alltid varit lite skeptisk mot är just den han faktiskt har legat med.

4. De byxor man köpte som kanske inte satt så bra men var sjukt snygga kommer hänga oanvända i garderoben. Med prislappen kvar.

3. Att man svär på att aldrig göra det, det och det som förälder, och sen gör precis så.

2. Att man åker till det mest exotiska resmål man kan komma på, och ändå alltid träffar ett svenskt par. Från Småland.

1. Om man glömmer att stänga av telefonen någon enda gång, så ringer den alltid just då. Med ens mest pinsamma signal.

We're on to you

Vi förstår...



...att "ett glas vin" på krogen betyder allt mellan tre dylika och en bricka shots.

...att "cool och trevlig" betyder "het" när det gäller kvinnor.

...att "jag är på väg hem" betyder "jag har just beställt en till öl".

...att "ska vi inte bara vara hemma och mysa" betyder "jag orkar inte träffa dina vänner/släktingar".

...att "du är så bra på att köpa rätt presenter" betyder att ni inte har ork/intresse själva.

Fler förslag?

Blomkålschock

Man ska inte släppa in mig i en matbutik på hemväg från träning. Det är som att släppa in en utsvulten grizzly på Lill-Skansen.

Tyvärr ligger SATS här vid Odenplan granne med Coop. Eftersom jag i princip hallucinerar av hunger när jag har tränat kan vad som helst hända i den där affären. Nyss kom jag hem med bland annat följande värdelösa inköp:

Svindyr ekologisk granola (jag äter aldrig yoghurt/fil och flingor)

En förpackning nyponsoppa (Har inte ätit nyponsoppa sen småskolan. Jag trodde förmodligen att jag var vid en vätskekontroll i Mångsbodarna.)

Gigantiskt blomkålshuvud (Min man middagskocken hatar blomkål, vilket gör att den kommer glömmas bort i grönsakslådan och hittas först när den uppnått Nirvana)

Märklig exotisk krydda (att ställas i hyllan bland alla andra oanvända, märkliga kryddor)

Men jag kan tyvärr inte ta fullt ansvar för den här matkassen. Jag var inte vid mina sinnens fulla bruk.

Om importerade högtider

Vi i Vasastan.

Det är väldigt roligt att många klagar på Halloweenfirandet i Sverige, med motiveringen att "det är en importerad högtid".


Newsflash: Julen är importerad. Påsken likaså. Till och med vårt omhuldade midsommarfirande har traditioner som vandrat in över gränserna. Och Lucia? Var hon från Örnsköldsvik?

Charlies Angels på Idol

Hellre en Idolkola i handen...

...än tio i munnen.

Alldeles för få av mina närmaste vänner umgås även med varandra. De är 1. alldeles för olika och 2. bor på skilda kontinenter allihop. Synd, kan jag tycka.

I fredags hängde jag däremot med en riktigt tvättäkta tjejgäng. Vi var först på middag på Ljunggrens, sen på Idolinspelning och till sist en vända på Riche. Min vän Advokat-Anna, som jag lärde känna en gång i Boston, är en underbar social skattkista - världsbäst på riktig vänskap och spontana middagar. Jag har haft turen att få lära känna hennes bästa vänner.

De här tjejerna är lite som Charlies Angels, fast från Täby och med riktiga jobb. De har samma orädda attityd och retsamma, fast kärleksfulla jargong. Snygga som få är de dessutom. Sköna syrran Heléne, fina Sofia och coola Carro är några av dem som fyller i varandras meningar och har sett varandra nykära, aspackade, tokstressade, jätteglada eller skitledsna sen i tonåren.

Med undantag för min tid i Hongkong har jag själv aldrig varit en del av ett tajt gäng där alla har en given plats. Jag har nog flyttat lite för mycket för att kunna svetsas ihop med en speciell grupp kvinnliga vänner på det sättet. Ibland kan jag sakna den biten, det här med att vara tärnor till varandra och åka på gemensamma semestrar. Tjejgäng. Grymt koncept.

The Little Old Lady och jag

Jag står i den långa dan-före-röd-dag-kön på Systembolaget på Regeringsgatan. Planerad allhelgonamiddag med vänner. Lite överambitiöst kanske, med mattidningsrecept och vinrekommendationer. Men idag är ju min föräldralediga dag.

Så där står jag. Hasar fram den fullastade varukorgen med foten, decimeter för decimeter. Drar med mig barnvagnen med vänster hand. Höger hand kollar mejl på telefonen. Mejl på mejl dyker upp. Pling. Pling. Och så sms. Bzz. Känner hur pannan blir blank och det kliar på halsen. Hur kan jag tro att det finns något som heter halvtid? Någon klirrar förbi med en back öl och jag ser hur Alice fötter börjar röra sig. Nej, vafan, vakna inte nu, snälla.

Då kommer hon. Först hör man en röst som väser:

"Finns det inga TJÄNSTEMÄN här?".

Blir lite fnissig. Kommer att tänka på "The little old lady" från barnfilmen Madagascar, här i sur stockholmstantsversion.

Little old lady får hjälp med sina varor av grönklädd anställd. För dagen två tetror vino bianco. Lady muttrar surt som tack.

Jag vänder mig om i kön för att ta tag i vagnen, och sträcker fram foten för att peta fram min korg. Men det går inte. LOL har snabbt som en vessla slunkit in framför mig.

Jag, vänligt: "Ursäkta. Kan du tänka dig att ställa dig bakom oss i kön, istället för framför?"

LOL: Tystnad.

Jag, tydligt: "Hallå? Du kan ju inte bara ställa dig framför mig så här. Vi har ju alla stått här i kön ett tag."

LOL vänder mig demonstrativt ryggen.

Jag: "Men kom igen nu hörru. Visa lite respekt här för dina medmänniskor."

LOL: "JAG HAR ONT I RYGGEN OCH DET FÅR DU RESPEKTERA."

Jag: "Men, alltså, så kan du ju inte säga. Jag har också ont i ryggen. Nu får du flytta dig."

LOL, rättfärdigt: "DET HANDLAR OM RESPEKT FÖR SINA MEDMÄNNISKOR."

Jag: "...?"

Här någonstans griper lyckligtvis killen framför och kvinnan bakom in och övertygar damen om att den mer rättvisa platsen för henne trots allt är längst bak i kön snarare än i mitten.

Framme i kassan kan jag fortfarande höra henne:

"SKA VERKLIGEN HANDIKAPPADE MÄNNISKOR BEHÖVA STÅ I KÖ?"

Den där grejen med killar och gamla rockstjärnor

Husband channeling...

...gammal rockstjärna.

Just nu låter Peter lite som en lätt debil, alternativt fruktansvärt berusad, tondöv karaokesångare utan textremsa. Det hela är ganska gulligt. Man hör entoniga, enstaka ord på engelska liksom mässas fram lite sluddrigt. ...be somebody... be... yeah...

Han har något slags hackigt enhands-luftgitarrsriffande för sig också som han växlar med lätt headbangande i otakt. Allt detta sker med hörlurarna inkopplade på Spotifys samlade Guns'n'Roses-lista samtidigt som han läser Slashs självbiografi.

Ja. Vad ska man säga.

Saker som verkligen får en att känna sig medelålders

Nej. Inte dom från Melrose Place.

10. Man läser sitt eget blogginlägg och inser att det kommunicerar "jag har blivit en tråkmorsa".

9. Man accepterar detta faktum (eftersom man ändå inte orkar ändra inlägget).

8. Man läser Veckorevyn hos tandläkaren, skiter i modet och går direkt till sextipsen.

7. Man läser sextipsen i Veckorevyn och inser att ingenting är nytt under solen (kjolen).

6. Man börjar ordvitsa tvångsmässigt.

5. Den roligaste delen av en utekväll är definitivt innan, inte efter, man lämnar restaurangen och går vidare. Det vill säga före själva utekvällen.

4. När telefonen ringer blir man förbannad, oavsett vem det är.

3. Man tilltalar sina barn på EXAKT samma sätt som ens mamma tilltalade en själv.

2. Man inser att det finns en helt ny generation megakändisar i Hollywood som man inte ser skillnad på eller ens skulle känna igen på gatan.

1. Man hoppas bara att den här jävla Facebook- och Twitterskiten ska gå över nån gång så man får vara ifred.

Terapi à la Lily

Satt i möte med en uppdragsgivare (som det så fint heter i min bransch) idag och vi talade om musikens inflytande på våra handlingar och vårt humör. Alltså vilken oerhört central roll musik spelar, både i samhället och på individnivå. Det finns forskare som har presenterat rapporter över vad som händer med gäster i en bar om man till exempel spelar tysk musik. Nämligen det att försäljningen på ljust öl och vitt vin ökar. Stört va?


Nu till saken. IBLAND stöter man på människor som är riktiga skitstövlar. Ibland blir man utsatt för dessa skitstövlars, ja, skit helt enkelt. Ibland orkar man inte vara så där himla fin och förstående och vidsynt och mogen.


DÅ behövs det lite skön distans, lite humor, och lite dra-åt-helvete-attityd. Den här låten lyssnade jag exempelvis på när jag var lite knäckt och hade skrivit det här inlägget. Jag lovar att allt kändes bra mycket bättre sen. Låten heter Fuck you med roliga Lily Allen. Lyssna här!

En positiv grej med att vara oorganiserad

Vi kånkade äntligen upp lådor med urvuxna barnkläder, golfbagar, en extrasäng som användes typ i juli (skämmes), tomma resväskor och sånt till vindsförrådet idag. För att få plats med allt detta var vi tvugna att rensa ut lite. Och vet ni vad? Bakom en madrass och under en kristallkrona låg en svart plastsäck med skor i prydligt märkta skolådor. Och en ICA-kasse med nedknölade halsdukar och mössor. Mina Hugo Boss-skor från Shanghai! Och de vita Jimmy Choo-pupporna med nitar! Och de underbara Moschinopumpsen i guld, superhöga! Missoni-halsduken med alla färger som jag hade när jag bodde i Hongkong. Den stora kaninpälsmössan från St Petersburg. Efter två år med först mammakläder, sen t-shirts, sköna jeans och sneakers var det rätt kul att se hur jag klädde mig för fem år sen.

Att jag hade glömt bort hela den där kassens existens var det bästa av allt. För då var det lite som att återse gamla kompisar som man trodde man hade tappat bort för alltid. Vet inte om jag nånsin kommer att använda de där skorna. Inte på en politiskt korrekt arbetsplats, jag skulle bli helt utskrattad. Men de är ändå värda en hedersplats i garderoben.

Check out these headlights

Försäljningsknep kommer i många skepnader. Jag blev först road, sen beklämd, i Volkswagens showroom idag. Butiken var bemannad med unga kvinnor. Bra - kul - unga kvinnor behövs säkert i bilbranschen. Men varför, varför måste den tjej i 20-års-åldern som visar oss olika bilmodeller vara klädd för ändamålet (not) i en urringad, åltajt topp och kort kjol?

Jag har förresten läst att det numera ofta är medelålders kvinnor som köper familjebilar i mellanstorlek. Ska vi liksom bli så imponerade av den här tjejens (förvisso helt ok) rattar att vi på stående fot slår till på en sproilans Tiguan?

Det hela känns bara så deppigt och bakåt. Jag hejar ju på den här tjejen, egentligen! Jag vill att hon imponerar på kunderna - manliga som kvinnliga - med sina KUNSKAPER! Föd inte våra fördomar genom att köra det enklaste tricket av dem alla. Kom i kläder som kommunicerar business - inte nattklubb - och smäll nedlåtande gubbar på fingrarna med en jäkla massa professionalism och sjukt bra koll på alla fakta. Tror att den typen av metod skulle ge en bra mycket större provision, i form av självkänsla.

Kattis Ahlström i DN Debatt idag

Kattis Ahlström är enligt min mening en av de bästa kvinnliga programledarna i Sverige (även om hon framförallt jobbar som chefredaktör numer). Dessutom skriver hon bra, och angelägna debattartiklar. Props!

"Ingen har rätt att strunta i barnens egna rättigheter"
Publicerat i dag. 00:50

"Kattis Ahlström om SVT:s ”Ett fall för Louise”: Cynisk journalistik med barn som offer måste stoppas. I förra veckan berättade en nioårig pojke i SVT om hur hans pappa misshandlade honom såväl psykiskt som fysiskt. Det är ren kränkning att på det viset låta ett barn framträda med sin sorg inför hela svenska folket. Barn är just barn tills de är 18 år och ingen vuxen har rätt att flytta på den gränsen, skriver Kattis Ahlström, som har lång erfarenhet av tv-mediet..." Läs mer

Bild från DN

Saker jag verkligen borde lägga av med

And now, for the first time in history...

10. Småsnegla på den som springer på löpbandet bredvid och trycka fram min kontroll så att jag alltid springer lite, lite snabbare

9. Säga TACK SKA DU HA jättehögt när någon missar att hålla upp dörren när jag går med barnvagn/kassar

8. Googla gamla ex

7. Googla bekanta över huvud taget

6. Använda knuffen (när man kör på bilen framför/bakom) som positionerings-mått när jag fickparkerar

5. När jag läser om någon som skrivit sin första bok/fått ett pris/sålt sitt bolag och blivit stenrik, kolla när de är födda och hoppas att de inte är yngre än jag (it's a losing battle)

4. Ta för givet att alla som lyssnar finner det lika fascinerande som jag gör med de olika faserna i mitt barns utveckling (Och nu har hon lärt sig sätta på tv:n själv, det är så gulligt... Hallå?)

3. Reflexmässigt hålla in magen och räta på ryggen när jag går naken över golvet hemma (eh, han var med på min förlossning...?)

2. Låtsas att jag har koll på Nobelpristagare (jag har fortfarande inte läst ut Doris Lessing och inte ens försökt mig på Le Clézio. Herta Müller? Mm, troligt)

1. Bli ofantligt sur när jag förlorar i sällskapsspel och alltid, inombords, skylla på mina medspelare

God fredag! /Karin

Presidentens dotter

När min dotter Alice föddes var det många i bekantskapskretsen som hade invändningar mot hennes namn. Ni vet, den typen av människor som anser att det är deras plikt att ha åsikter om när eller hur man ska gifta sig, skaffa barn, byta jobb, köpa hus och var. Och något så otroligt personligt som vad man vill att ens barn ska heta. Min dotter heter Alice. Jag har alltid tyckt att det är ett väldigt vackert namn. Att det har blivit vanligt på senare tid skiter jag fullständigt i. Alice Emelie. Så vackert! Men de stackare som fick ångest över att mitt barn fick ganska vanliga första och andra namn, kan trösta sig med det tredje namnet är helt unikt.


En lördagsmorgon med frukost på sängen läste Peter en krönika i morgonbladet. Den handlade om den franske expresidenten Mitterrrands utomäktenskapliga dotter, en journalist och filosofie doktor, som just hade skrivit en bok om relationen till hennes far. "MAZARIN!" Peter tittade på mig med något förälskat i blicken. "Bebisen ska heta Mazarin!"


Jag ställde ned tekoppen på min höggravida mage, och tittade förundrat på Peter. Jag förstod att just detta var liksom inte förhandlingsbart. Den franska filosofen heter Mazarine Pingeot-Mitterrand. Maza-rinn, uttalar man det alltså. Inte Mazariin, som bakverket. Men det är ok det med. Vi fick höra lite med en kille på Skatteverket, men de hade inget att invända.

Så nu ligger hon här och sover. Alice Emelie Mazarine. Vanlig, och ovanlig.

Hur ska man förklara?

När jag blir stor ska jag bli elak.

När någon man inte känner gör en ledsen, kopplas ibland på någon slags skyddsmekanism som gör att man skjuter den ledsna känslan ifrån sig. Man liksom tar tag i sig själv - app app - och sätter igång med någon kompensationshandling, som att skratta eller bli arg eller låtsas som ingenting.

Som när man var en liten spinkig tjej med stora glasögon och gick över skolgårdens minerade mark förbi de äldre eleverna. Och man kände den där oron i bröstet (nej, inte dom...). Och så var det lik förbannat alltid någon som sa nåt retsamt. Nån kommentar. Om frisyren, skorna, ens konstiga namn, eller ridspöet som stack ut ur väskan.

Och man tittade ned i marken, och låtsades som ingenting. Vissa skrattade. Andra blev arga. Men man fick inte visa att man var ledsen, för då hade de vunnit. Barn är nämligen alldeles överjävligt elaka mot varandra, ibland. Det har att göra med att frontalloben i hjärnan inte är färdigutvecklad än, vilket hämmar deras förmåga att känna empati. De vet ofta inte bättre.

Jag har tänkt mycket på det här känslominnet, och om barns elakheter mot varandra, och om skolgårdskulturen som lärde oss det där mantrat om att inte bry sig. För det är ibland så väldigt, väldigt svårt att låta bli.

När jag läser eller hör andra människor - främmande, vuxna människor - rada upp helt absurda lögner, slå fast märkligt hatiska omdömen, och bara liksom spy ur sig alla dessa fruktansvärt elaka skällsord om människor som jag tycker om. Då är det som svårast.

Peter fick sitt första radiojobb för 20 år sen. Har jobbat i tv i 17 år. Han är ganska van vid att folk har åsikter. Vissa kritiker respekterar han, andra inte.

Det är jag som inte är så hårdhudad. Jag får ont i magen av mobbarna. För i vår värld, mediala värld, är det numera tillåtet, ja nästan påbjudet, att vara riktigt elak. All den där empatin och insikten man lärt sig som vuxen försvinner. Krönikörer, recensenter, jurymedlemmar, journalister, tävlingsdeltagare, bloggare, kommentatorer - vi bara matar varandra med denna världsbild där ett kritiskt omdöme är värt tio gånger mer än ett positivt. Oavsett vad man egentligen tycker. Hade taskigheterna varit om mig själv hade det liksom varit lättare. Ni vet. Blicken nere i marken, gå rakt fram, bit ihop, bry dig inte... Knyt handen i jackfickan.

Men när det gäller ens familj, då jävlar blir man ledsen.

"Är han arg på pappa?" frågade Mollie en dag när radion hade fått stå på, obevakad. "Varför är han det?"

Hur ska man förklara? Varför någon vi inte känner kallar hennes pappa för idiot, nolla, tönt, ful, värdelös? Jag bävar för den dagen barnen själva kan läsa, eller när de går där över skolgården och nån ropar Jihde suger. Ful är han också.

För det har de hört pappa säga framför tv:n.

Ni vet hur psykologer berättar om att negativa tankar skapar spår i hjärnan, som gör att det blir svårarare att tänka positiva? Låt oss vända trenden. Visa kärlek. Visa respekt. Visa empati.

Livsviktigt

Precis en sån här galge har jag alltid önskat mig. Ekgalge.

Gratistidningen Connoisseur är väldigt speciell. Vi har roat oss med att för första gången undersöka det redaktionella innehållet (bland alla plastikkirurgi-annonser) och upptäckt en veritabel skattkista av förstklassig information.

I "The Connoisseurs Social Calendar" får man exempelvis en praktisk lista på viktiga datum under månaden som följer. Det blir lite hektiskt. Vi snackar London-Brighton Veteran Car Run (31 okt), Hubertusjakten på Klampenborg, Danmark (1a nov), Mozartfestivalen i Bath (13:e nov), och såklart F1:an i Macau (19:e nov). Hinner precis pusta ut innan det är dags för Art Basel i Miami Beach (3 dec).

Allt detta resande gör det liksom lite bökigt att packa om hela tiden. Redaktörerna på Connoisseur har som tur är tänkt på sina läsare även här, och bistått med förnämliga tips på oumbärliga saker att plocka med på resan.

Få se nu, passen... necessär... laddare till mobilen... ombyte till barnen... helvete, vällingen är slut...

"Älskling? Fick du med sjöskumspipan?"

"Va?"

"SJÖ-SKUMS-PIPAN!"

Live to win

Trodde halva grejen med iPhones var kameran.

Andreas Carlsson och jag har en sak gemensamt. Vi blir trakasserade för att vi har korta ben. Av mannen som får Ekwall att likna en gasell. Japp, Peter. På omslaget till den nya boken Live to Win (jo, den är på svenska) är Andreas ben iklädda mjuka, dyra skinnbyxor. Man riktigt ser hur de luktar dyrt, fint läder. Andreas luktar förresten ALLTID otroligt gott. Hur gör han? Han kanske har en sån där essens som min mamma yrar om. En parfym av endast de fina oljorna, utan alkoholen.

Andreas Carlsson är lite fascinerande. Dyr, proffstrevlig, väldoftande och slick. Hans mamma och jag diskuterade hennes väg från frisör till frikyrkopastor på Andreas boksläpp idag. Hon var också klädd i skinn från topp till tå. En raffig dam, konstaterade Peter och jag. En annan snygg kille på festen var Ulf Ekberg. Ja, gamle Ace-Uffe. Lönnfetma och Labero-look no more! Coola Ugglan-Helge-brillor och snyggt stickat som kunde platsat på ett Bellafesta-stylat King-omslag. Ekberg är så proffstrevlig att Bill Clinton framstår som Klabbarparn. Sen har han tydligen ett mytomspunnet internationellt nätverk. Ulf, alltså.

Själv är jag verkligen en hejare på mingelfester. Tio fotografer och jag står som ett fån bredvid Peter, som vanligt i välsittande kavaj. Min faktiskt ganska fina outfit såg däremot ingen, eftersom det hängde både en gigantisk uppknäppt vinterkappa och bautastor handväska i vägen - mina alltså. Hej, tant kylskåpsfigur.

Sen skulle jag vara trevlig mot Efva Attling som kvittrade glatt om Idol och Peters fina smycken. Men jag kunde bara haspla ur mig att den kedjan som Peter tänkte ha på sig samma kväll liksom blev lite mycket i kombination med hans randiga tröja. Varför sa jag det överhuvudtaget? Peter hjälpte mig glatt att cementera min image som jubelidiot genom att förklara för Efva mer ingående varför jag hade förbjudit min man att bära hennes designade halsband. "Hon sa: 'DU SER GAY UT!'"

Jag försökte istället se upptagen ut med min nya iPhone och ta några bilder till den här bloggen. Det blev orange-svart blurr på alla. Är det jag eller är telefonjäveln usel på att ta bilder?

Live to win. Jag får nog ta och läsa på lite i Andreas bok.

Kari.

I want your horse.

Idag sändes det andra Höjdarmötet där jag intervjuade travtränaren och hästägaren Kari Lähdekorpi. Det kan man se på TV4 Anytime. Klicka på Vinnare V65 från idag (2009-10-18) och spola fram 24 minuter in i programmet. För att spela klickar man på Anytime-loggan. Kari är typisk finländsk, inbillar jag mig - stentuff och känslosam på samma gång. Check it out!

Tunn ursäkt

Ralph Lauren är inte bara känd för att kränga preppigt amerikanskt östkustmode. Han har också för vana att låta photoshoppa modellerna till oigenkännlighet. Ett exempel från den senaste veckan är modellen Filippa Hamilton. Hon har egentligen inte ett större huvud än hon har midja. Vilket hon ju tycks ha, på den nedre bilden. Som just flög runt världen snabbare än man kan stava till pr-katastrof.

Raph Lauren ursäktade sig med att deras "imaging and retouching" skulle bli bättre på att "representera det egna varumärket". Hur vore det att representera en mänsklig varelse?

Dagens tidningsanka

Älskar rubriker som "Därför skiljde vi oss", apropå måndag och måndagars mediafokus på paret Anka. Underförstått: därför skiljde vi oss någon gång i livet från någon annan. Inte nödvändigtvis varandra.

Jag måste ändå passa på att visa lite tacksamhet för att fru Anka drabbade Sverige. Inte på grund av någon kvasirebellisk Skugge-doktrin av typen "Hon är bra för att hon provocerar" (oavsett vad innehållet i provokationen är). Utan för att hon har givit upphov till så många goda skratt.




Disktrasor har inga rynkor.

Peter, 2.0

Magväska. Tevasandaler. Trekvartsbrallor. Vissa stilmissar skulle inte ens Tyler Durden (Brad Pitts rollfigur i Fight Club) komma undan med. Det vill säga en karl så fruktansvärt sexig att han borde få vara alla kvinnors lagstiftade frikort.

Men så har vi ett fenomen som liksom intar en vågmästarroll inom det manliga modet. Vi snackar smycken. Grova halskedjor, armband och ringar. Det kan bli hit or miss, yey or ney, på eller av.

Det är nämligen så att ett mans-smycke kräver sin man. Lite som med lacktights behöver personen som bär dem just då vara en jäkla sjutaggare för att det inte ska göra ont i ögonen. Allt annat måste stämma - fysik, hår, kläder, skor, attityd. Dogtags på flottig, kulmagad i pikétröja - ouch! Dogtags på rätt kille - ja faktiskt.

Med det vill jag säga att min man vid 38 års ålder har klivit in i en Peter 2.0-fas: Han är liksom alldeles extra grym, vältränad, välklädd (tack Cissan), mogen, lugn och snygg just nu. Beviset på detta är det där med halskedjan.

Den skulle i och för sig vara fin på Tyler också.

Självrannsakan

Jag har ett problem med tider.

Idag, till exempel, vaknade jag en timme försent. Som tur är skulle jag till ett frukostmöte, så jag sparade lite tid på att inte äta frukost. Hann alltså med rätt buss, även om jag fick trotsa mötande trafik då jag sprang över Karlbergsvägen. Sen fick jag givetvis (som ett brutalt karmastraff för det raljanta inlägget igår) med blossande kinder avsluta min make-up på bussen. I alla fall mascaran. Pinsamt.

Sen när jag skulle hämta Alice kom jag drygt tio minuter sent. Till våra vänner som tar hand om MITT barn. För att jag alltid tror att jag är fem minuters gångavstånd från allt, som vore jag en sjumilaklivsjätte. DET ÄR INTE ACCEPTABELT, som Anna Anka skulle sagt.

Jag är i regel mycket punktlig och noggrann på jobbet när det gäller möten, deadlines, planering osv. Men när det kommer till mitt övriga liv får jag inte ihop det. Eller, jag får oftast det, men med håret på ända, andan i halsen och det värsta - en tålmodigt väntande, givetvis irriterad, person som slösar sin tid på att vänta på mig.

Fan. Men nu har jag gjort lite research. Tror bestämt att den här tjejen har en del bra tips. Props till folk som inser sina brister, förbättrar sig och sen gör business på att träna andra. I like!
Kolla in: I am Always Late

Är du som jag? Läs då inledningen och så skäms vi ihop.

Spackel

Varje gång Maria Montezami i Hollywoodfruar målar sig med sitt beiga läppstift - hon har ett i varje bil, rum, och handväska - så smackar hon med läpparna och säger "mums". På västgötska.

För några veckor sedan var jag på ett hotell i London. En medelålders kvinna slog sig ned vid frukostbordet bredvid mig och plockade upp en handspegel. Under hela frukosten (min) satt hon och sminkade sig. Gamla, fläckiga sminkartiklar rotades fram ur en sunkig necessär. Det spacklades stift över finnar, böjdes ögonfransar med tång och pudrades tjockt över blanka partier. Drogs skarpa streck innanför fransarna med svart penna.

Sen tog hon en klunk kaffe, lämnade ett kletigt avtryck på koppen, och gick.

Möms.

Hejdå soffan! Jobbstart och hemmadagis

Imorgon börjar jag jobba igen efter tio månaders föräldraledighet. Och imorgon börjar även The Blankens-Jihde Childcare Project. Peter och jag kommer, tillsammans med våra kompisar Per och Cecilia, gemensamt ta hand om vår Alice och deras dotter Bonnie.

Jag kommer jobba halvtid och har hand om tjejerna på torsdag och fredag förmiddag. Det ska blir riktigt kul att rulla runt tjejerna i den grymmaste dubbelvagn som skådats i Vasaparken - den utan tvekan barnvagnstätaste parken i stan. Perverst mycket vagnar är det. Snart kommer stadsdelsförvaltningen förmodligen anlita små, små lapplisor som bötfäller felparkerare vid sandlådorna.

Ja, tio månaders babyliv och så tre veckors svininfluensa på det. Adjö till den fantastiska soffan där jag har ammat, sovit, lekt med bebis, klappat katter, pratat i telefon, gosat med familjen, mejlat, bloggat och ätit tv-middagar under senaste året. Och sett en hel del film och en fruktansvärd massa tv.

Snart sitter jag där i min kontorsstol igen. Men då sitter jag där med vetskapen att jag gjorde det. Jag lyckades. Även om det var på den sista dagen av min föräldraledighet, så gjorde jag det tamejfan.

Jag rensade ur garderoberna.

På TV4 Anytime

...kan man se Höjdarmötena. Klicka här, gå till Vinnare: V65 09-09-27, och mata fram 23 och en halv minut in i programmet för att se min första intervju med Roger Walmann. Tack redaktör Gårdstam för tipset!

Stort oljud på Operakällaren

Kristallglasen klirrade i takt när de underbara barnen från Baguncaco rockade loss i sambatakter ikväll på Operakällaren. Baguncaco (stort oljud på portugisiska) är en fristad för barnen i Alagados, en kåkstad utanför Salvador i Brasilien. Detta center hotas ständig av nedläggning på grund av bristande resurser. Ikväll hade vår stiftelse (jag är volontär i styrelsen för Insamlingsstiftelsen för Baguncaco) ett givarevent för att samla pengar till ungdomscentret. Vi hade äran att få besök av fyra av barnen från Baguncaco.

Två tolvåringar, en fjorton- och en sextonåring kliver in i Catenaccis guld- och marmordekorerade palats med hemgjorda instrument och en musikalitet som skulle få Andreas Carlsson att sälja sin själ, billigt. De river av några tajta sambariff och en för dagen inövad version av Mamma Mia.

Jag tror bestämt jag såg Anders Wall vicka på höfterna.

För dessa ungdomar och deras kompisar är Baguncaco en väg ut ur favelan. Vi vill göra allt för att centret ska kunna hållas öppet även i framtiden. Läs mer på http://www.baguncaco.se/!

Blandade reaktioner på Walmann-intervjun. Eller inga alls.

Citat från Sport-Expressen 29/9: En fantastisk intervju. Nära och gripande och det bästa jag sett på mycket länge.

Inlägg på Travronden 27/9: I jämförelse med Oldsberg i Här är ditt liv tycker jag nog att Karin Jihde fångade gästens personlighet bättre, och detta på betydligt kortare tid!

Mamma: Jag tyckte du såg lite barsk ut.

Pappa: Jaså? Var du på tv?

Tankar om natten

Ensam i lägenheten. Regnet har trummat stadigt mot rutorna i timmar. Alice gnyr lite då och då i sömnen.

Hon ligger lite på tvären, med Nalle, Kanin och så den lilla röda hunden hon fick av mormor idag. Drabbas av insikten att detta lilla sovande barn kommer att växa upp och utsättas för livet. Och med livet följer sånt som ensamhet, sorg, rädsla. Övergivenhet. Folk som vill henne illa.

Orkar nästan inte tänka på det. Vill skydda henne från allt ont, hela livet.

Men det kan jag inte.

Öm i baken, men varm i hjärtat

...är jag nu efter en helg på Häringe slott med Yvette, Isabell och varsin islandshäst. Ridtur i höstskog, middag bland spöken och rustningar, aftonkonjak och högst oprofessionell biljard fick mig att somna leende under fluffigt duntäcke.

Och tanten från Piratpartiet som red med handväska var också rätt rolig.