När jag blir stor ska jag bli elak.När någon man inte känner gör en ledsen, kopplas ibland på någon slags skyddsmekanism som gör att man skjuter den ledsna känslan ifrån sig. Man liksom tar tag i sig själv - app app - och sätter igång med någon kompensationshandling, som att skratta eller bli arg eller låtsas som ingenting.
Som när man var en liten spinkig tjej med stora glasögon och gick över skolgårdens minerade mark förbi de äldre eleverna. Och man kände den där oron i bröstet (nej, inte dom...). Och så var det lik förbannat alltid någon som sa nåt retsamt. Nån kommentar. Om frisyren, skorna, ens konstiga namn, eller ridspöet som stack ut ur väskan.
Och man tittade ned i marken, och låtsades som ingenting. Vissa skrattade. Andra blev arga. Men man fick inte visa att man var ledsen, för då hade de vunnit. Barn är nämligen alldeles överjävligt elaka mot varandra, ibland. Det har att göra med att frontalloben i hjärnan inte är färdigutvecklad än, vilket hämmar deras förmåga att känna empati. De vet ofta inte bättre.
Jag har tänkt mycket på det här känslominnet, och om barns elakheter mot varandra, och om skolgårdskulturen som lärde oss det där mantrat om att inte bry sig. För det är ibland så väldigt, väldigt svårt att låta bli.
När jag läser eller hör andra människor - främmande, vuxna människor - rada upp helt absurda lögner, slå fast märkligt hatiska omdömen, och bara liksom spy ur sig alla dessa fruktansvärt elaka skällsord om människor som jag tycker om. Då är det som svårast.
Peter fick sitt första radiojobb för 20 år sen. Har jobbat i tv i 17 år. Han är ganska van vid att folk har åsikter. Vissa kritiker respekterar han, andra inte.
Det är jag som inte är så hårdhudad. Jag får ont i magen av mobbarna. För i vår värld, mediala värld, är det numera tillåtet, ja nästan påbjudet, att vara riktigt elak. All den där empatin och insikten man lärt sig som vuxen försvinner. Krönikörer, recensenter, jurymedlemmar, journalister, tävlingsdeltagare, bloggare, kommentatorer - vi bara matar varandra med denna världsbild där ett kritiskt omdöme är värt tio gånger mer än ett positivt. Oavsett vad man egentligen tycker. Hade taskigheterna varit om mig själv hade det liksom varit lättare. Ni vet. Blicken nere i marken, gå rakt fram, bit ihop, bry dig inte... Knyt handen i jackfickan.
Men när det gäller ens familj, då jävlar blir man ledsen.
"Är han arg på pappa?" frågade Mollie en dag när radion hade fått stå på, obevakad. "Varför är han det?"
Hur ska man förklara? Varför någon vi inte känner kallar hennes pappa för idiot, nolla, tönt, ful, värdelös? Jag bävar för den dagen barnen själva kan läsa, eller när de går där över skolgården och nån ropar Jihde suger. Ful är han också.
För det har de hört pappa säga framför tv:n.
Ni vet hur psykologer berättar om att negativa tankar skapar spår i hjärnan, som gör att det blir svårarare att tänka positiva? Låt oss vända trenden. Visa kärlek. Visa respekt. Visa empati.
Håller med! Det är illa när det blir personangrepp i radion. Orkar inte lyssna på den där falska AS på mix megapol längre...snubben är ju känd för sitt hat och sin bitterhet...sprid glädje istället, det tror jag världen och vi själva skulle må bättre av! Over and Out //JOhan
SvaraRaderaHåller helt med dig! Internet är värsta möjligheten för bittra (eller vad dom nu är) människor att helt anonymt spotta ur sig de vidrigaste elakheterna de kan komma på! Aldrig ens behöva stå för vad de skriver! Har inte hört det radio-inlägg du syftar på men jag måste då säga att din man helt klart är Sveriges bästa programledare!
SvaraRaderaSatt moch funderade över komunikationen människor emellan häromdagen. Vet faktiskt inte vad man skall säga om det. Vi sägs leva i informationstiden och det stämmer väl, men är det ok att säga vad som helst bara för att et är möjligt? Dilsa Demirbag-Sten skrev en intressant artikel i DN om jag inte missminner mig ang juridiktion i Sverige. Skillnaden mellan juridik och moral är att det ena talar om vad man får göra det andra vad man bör. Det går även att relisera med det du skriver, varför personangrepp bara för att man får? Barn är som du skrev elaka men vuxna som på något sätt tappar fattningen och tävlar i elakhet?! Kom igen.. Visst har man åsikter om de flesta kändisar, vilket budskap de ger i media och det kan jag tycka är ok att komentera i andra mediasamanhang men inte personliga saker och deffinitivt inte något som drabbar dem runt omkring. Men vän av ordning, jag komenterar även jag framför tv:n diverse kändisar och icke kändisar. Men skillnad på hemets lugna vrå och en radiosändning..
SvaraRaderaLisa
Ja, det är just personangreppen som liksom gått helt över styr. Och gränserna suddas ut, vad är ok, vad är sårande, är det rentav löjligt att känna sig ledsen i vår tuffa värld? Jag vill verkligen inte verka helig, självklart får man ha åsikter om vilka som är bra eller inte bra på det dom gör, eller vem som är konstigt stylad i Let´s Dance. Eller vad det nu är. Det är de där märkligt aggressiva hat-attackerna som jag inte kan förstå.
SvaraRaderaDet är aldrig ok med personangrepp över huvud taget!!! Det var det jag ville säga med inlägget ovan. Det har gått på tok för långt själva grejen att provosera. Alltså jag tycker väl inte att program som cafè norrköping (har för mig att det var så det hette.. Länge sedan man satt hos mormor och morfar och mös med de programmen haha..)är särskillt underhållande men det tycker jag inte att det är med provocerande personangrepp heller. Gissningsvis är det din mediemake Peter du talar om i ditt inlägg och han har fått det jobb han har för att han ansågs vara kompetent och rätt person för det. Kan tycka att det inte är någon annans jobb än hans chef att bedömma detta. Likväl som jag anser att det är min chefs jobb att bedöma om jag är bra på mitt. Fast det är klart att det förekommer skitsnack på alla arbetsplatser med omotiverat skvaller, skillnaden är när det är en person av medialt intresse. Då blir hela Sverige plötsligt "tanterna på fikarast". Men därför tycker jag att det är positivt när man har möjlighet att lyfta fram det som du gör. Är dessutom lite rädd att man skall behöva förbjuda saker för att det skall låtas bli, vilket inte rimmar med ett demokratiskt samhälle för mig..
SvaraRaderaLisa
Bara för att en person är känd så verkar det va ok att hacka på o kritisera den personen hur mycket som helst. Om man t ex tar Peters frisyrer som har varit omtalat i tidningar o tv, o många gånger inte fått så snälla kommentarer så är det ingen som bryr sig nåt vidare om de elaka kommentarerna. Men hade det istället varit en okänd person, dvs en vanlig svensson som man hade kritiserat på samma sätt så hade det säkert blivit uppror o folk hade börjat prata om mobbing....
SvaraRaderaÄven fast man är känd så har man ju känslor o vill inte bli sårad. Och personen som är känd har ju oftast fru/sambo, barn, föräldrar mm mm som också blir sårade av de elaka kommentarerna.... Men det är det ingen som verkar tänka på....
Man vet ju själv hur dåligt man mår om man får kritik från nån i sin närhet, men det går väl inte att jämföra med att få kritik i t ex tidning o tv.... Så just därför att i alla fall glad att jag inte är känd! =)
(Och, jag kan i ärlighetens namn säga att jag har i alla fall alltid gillat Peters frisyrer... )
Nej nu blev jag arg! Jag gick faktiskt runt och trodde att Peter var befriad från sånt där just eftersom han inger ett sånt varmt och personligt intryck i rutan. Vem kan bli irriterad på honom liksom?? Jag måste länka en sak till dig som jag läste på fd. idoldeltagaren Daniel Karlssons blogg för ett tag sen. Han skrev om sina erfarenheter av Peter och av hur schysst han hade varit trots all stress i och med inspelningen. Tänkte att hans åsikter kan vara bra som en motvikt. Vilka svin det finns som inte inser att det finns en make, pappa och helt vanlig man under yrkeskostymen som faktiskt blir sårad.
SvaraRaderaSå Karin, kolla in det här: http://www.jnytt.se/nojesnyhet/26984/kapten-karlsson-tycker-till-om-idol-2009
Kram kram, Sara
Tack alla ni för kloka ord. Peter är ju tämligen hårdhudad som de flesta i publika yrken. Och kanske tänker de som angriper offentliga personer så, att såna med Peters jobb är så vana att de inte bryr sig, det är bara att ösa på. Men man får inte glömma att alla dessa människor har vänner och familjer som också blir påverkade av att höra lögner och skitsnack om de de tycker om. Barn, till exempel. Och så bidrar man dessutom till att det här beteendemönstret blir normaliserat. Vi säger till våra barn att de ska vara snälla mot sina kompisar, samtidigt som de hör vuxna angripa varandra på radio och tv. Undra vad som präglar dem mest?
SvaraRaderaps. Kollade länken med Daniels artikel, kul!
Jag måste bara få skriva det att jag är en 17-årig tjej som hittade in på din blogg av en ren slump, men som fann den intressant nog att bläddra några inlägg bakåt i tiden... Jag tycker att Peter Jihde är en fantastisk programledare, jag blir alltid lika förvånad över hans otroliga minne och förmåga att kunna improvisera. Jag har själv varit på Idol och sett Peter "live in action" och hann är rapp, rolig och påhittig - förstår inte hur man kan klaga på honom ärligt talat. Du får gärna hälsa honom det. Är inget galen fan-girl här(haha) som du kanske nu tror, utan läste hela detta inlägg och kände mig bara tvungen att sprida lite kärlek. Spread the lööööv.
SvaraRaderaHej Anna! Såg din kommentar först nu, tack! Såklart jag ska göra, kram på dig!
SvaraRadera