Jag är ny bloggare på mama!

Häng med mig till tidningen mamas webbplats mama.nu och läs intervjun med mig som publicerades nyss!

Den här bloggen kommer alltså från och med nu ligga här.

Vi ses på mama!

Karin

Kära läsare...

Jag hade en hund en gång som hade för vana att käka upp ryggarna på alla böcker i nedre raderna av bokhyllan. En stor del av min boksamling ser alltså ganska skruttig ut. Nu har jag fått en bebis som älskar att slita ut de stackars sargade böckerna (plus alla nya) och kasta dem med kraft åt olika håll. Det är extra roligt när hon väljer böcker med titlar som Ditt kompetenta barn. Men hon gillar framförallt Shakespeare, konstböcker och olika litteraturantologier. Den lite finkulturella preferensen måste ju komma från hennes pappa. Eller inte.

I alla fall. Viktiga nyheter: Det här blir mitt sista inlägg på den här bloggen. På andra sidan Jihde lever självklart vidare, men med nytt namn och ny adress. Berättar mer imorgon! (OK, ett inlägg till blir det...)

Två Höjdarmöten till!

Jag älskar vinjetten till Höjdarmötet! Musiken växlar från Curtis Mayfields Move On Up, till Kanye Wests sampling av låten: I gotta testify, come up in the spot lookin' extra fly... samtidigt som kameran panorerar runt Kaknästornet.

Jag har äntligen hunnit spana in de två senaste avsnitten av Höjdarmötet , den intervjuserie med profiler inom travporten som sänds i höst i TV4:s travprogram Vinnare V65. Den ena intervjun gjorde jag med norrländske gourmetkocken, familjefadern och proffstränaren Svante Båth, baserad på Bergsåker. Den andra var med med Jägersrobaserade Helan och Halvan-samlaren, arbetsmyran och metodiske tränaren Hans Adielsson, pappa till stjärnkusken Erik Adielsson.

De som inte har för vana att spela eller gå på trav, och tror att travmagasin bara visar kusar som springer runt, runt i lera, kan kolla in bilderna ovan. De här snubbarna har riktigt krävande jobb. Glad att de tog sig tid att komma till Stockholm och ta hissen upp till mig i tornet.

Nästa och sista Höjdarmötet i höst är med Sveriges stora travlegend Stig H Johansson. Han har vunnit långt över sextusen segrar och kört in över en halv miljard i prispengar. 6 december sänds intervjun.

Alla Höjdarmöten går att se på TV4 Anytime. För Svante: Klicka på Vinnare V65 från 2009-11-01 och spola fram 24 respektive 34,5 minuter in i programmet. För Hans: Klicka på Vinnare V65 från 2009-11-15 och spola fram 23 respektive drygt 34 minuter in i programmet. För att spela klickar man på Anytime-loggan. För att spola fram till rätt minut klickar man på reglaget nedanför filmrutan.

Jordlevande varelser, vi hälsar er

Vi kommer från planeten Långhuvud. Vi har inga onda avsikter. Våra stora pannor är endast tecken på högre intelligens. (Sen får man plats med fler hårprodukter.)

Detta är orsaken till att alla ser ut som fån på mingelbilder. En bildbearbetnings-konspiration. Jag menar, jag tittar på Peter just nu och hans hattnummer är definitivt inte större än hans midjemått. Oklart varför man gör såhär. Eller så är vi egentligen V-ödlor, på nästa bild kommer en ormtunga ringla ut...

Medmänniskor del 2 - my bag

Idag var det omvänd ordning. Alla människor runt omkring var helt enkelt bara irriterande.

Stressar in på gymmet på kvällen och byter om med andan i halsen då en annan tjej
kommer in och tar skåpet bredvid mig. Vilket jag surt noterar. Suck, fatta att det finns massa andra lediga skåp liksom. Fatta att det finns folk som har BRÅTTOM, som INTE HAR TID att vänta på att du ska FLYTTA PÅ dina grejer...


När jag jäktat mig igenom ett träningspass och kastat onda ögat på i princip alla oskyldiga stackare som råkat stå i vägen hinner jag både duscha, byta om och ta på mig ytterkläderna innan jag upptäcker att min handväska är borta. Spårlöst. Panik i magen. Har någon jävel snott den?


Precis när jag håller på att bryta samman kommer min skåpgranne in i omklädningsrummet. "Du letar inte efter en handväska?” frågar hon vänligt. ”Du glömde den i ett skåp. Jag lämnade in den i receptionen.”


Stor tacksamhet och glädje. Och en del skuldkänslor. Man ska tro folk om gott.

Medmänniskor del 1 - big bags

I fredags promenerade jag hem från min kompis Anna framåt midnatt. Alice sov i vagnen, det var ännu tidig fredagskväll för de som var ute, människor pratade och skrattade utanför de krogar jag passerade längs gatan hem... och jag blev liksom alldeles upprymd av någon slags känsla av vänskap till alla dessa medmänniskor - tonåringar som ser natten som en lång räcka möjligheter, singlarna som just har fått ett bra span, lantisarna med ölflaskor som upptäcker stan, grabb- och tjejgängen som uppklädda travade förbi, alla på väg till nästa nöje.


Jag var så nöjd med att "bara" vara på väg hem i sällskap med mitt barn. Nöjd över att alla stadier i livet har sin tid, sitt kapitel.


Känslan höll i sig tills två killar som jag alldeles nyss hade kunnat krama plötsligt ställer sig och pissar på varsin sida av en sån där Big Bag som står utanför mångas portar. Kul att komma ut med familjen på lördagmorgonen och kliva rätt i deras stinkande urin.


Inte vågar jag säga till heller, två fulla snubbar och jag ensam med barnvagn. Min storsinta människokärlek förbyttes i surt muttrande. Idioter. Happ. Så var det med det.

Peter och Isas baby

Lyckades äntligen ladda upp bilden från YLE på en av tv-tjejerna från Finland som gjorde finlandssvensk Mia-och-Klara-aktig humor om Peter i fredags. De två tjejerna tävlade om vem som skulle få bli ihop med Peter. De hade tryckt upp t-shirts med bilder på hur deras framtida kärleksbarn med Peter skulle se ut. Mycket roligt.

I övrigt en fantastiskt rolig kväll hos kompisar. Fram för fler vardagskvällsmiddagar! Helgerna är ju helt körda, särskilt nu i slutet på året när folk har tusen saker för sig. God mat, sköna vänner, höga skratt och gott vin värmer hjärtat en vinterkväll. (Och en snäll Alice som sov sött i sin vagn.)

Per-Ola Norell, the return

På fredagar går jag gärna och tränar medan Peter och Alice babysimmar (åtminstone Alice). På väg ut från passet häromdagen träffade jag Per-Ola Norell.


Per, som han kallades för femton år sedan, var en av de svenska studenter som pluggade franska i en liten stad i sydfrankrike något år under tidigt nittiotal. Per var lite av en favorit bland oss studentskor, en helylle-men charmig fotbollskille från Vallentuna som spelade gitarr och var duktig på franska. Han tog med mig på en fotbollsmatch en kväll. Han tog tyvärr även med en annan - fransk - tjej. Jag fattade förstås ingenting av fotbollen. Franska tjejen kommenterade initierat olika spelsekvenser och körde sedan bilen hem. Med Per, till sig.


Ett par år senare råkade jag Per igen på Calle Flygare teaterskola där han gick året över mig. Då hade han långt hår och fårpäls, hette Ola och jobbade extra som diskare på Peppar. Smal. Seriös. Svartklädd. Liksom lite rock'n'roll-meets-konstnär. Borta var chinosen och seglarskorna. Jag var fortfarande en smula rultig efter baguette-, vin- och croissant-dieten i Frankrike, osäker på vad jag gjorde på en flummig teaterskola med generös spritkultur, och kände mig inte det minsta rock'n'roll utan mest deprimerad.


Sen hoppade jag av Calle F, tappade croissantkilona, läste statsvetenskap, spenderade ett decennium i USA och Asien och gifte mig med en amerikan. Kom hem, gick på Handels, skiljde mig, och fick ett fint konsultjobb. Så långt från rock'n'roll man kan komma.


Hade nästan glömt bort Per/Ola och hans spännande imagebyte. Tills en annan gammal studentkompis uppdaterar mig om att Ola, han gick scenskolan och är minsann känd skådespelare i Sverige. Han har gift sig med en annan kreddig skådis och de heter numera Rapace. Vilket betyder "rovfågel" på franska.


Sen dess har jag då och då fått se Ola i kriminalserier på tv eller i skvallerpressen. Och hans fru har fått mycket uppmärksamhet med Milennium-filmerna. De verkar duktiga. Seriösa miner, smala, svartklädda. Och Ola har farit runt i kvällspressen. Alltid i lång fårpäls. Förbannad. Seriös. Svartklädd. Frun ger återkommande intervjusvar som kretsar kring smärta, lidande, djup och äkthet. Angelägen. Seriös. Svartklädd. Blir man impad av dedikationen eller road av pretentionen? Vet inte.


Men jag vet att det enda jag kunde komma på att säga till Ola i fredags förmiddag var dels att jag var svettig samt att han själv "verkar träna mycket". "För det har jag sett på bild."

Det är ju för fan helt idiotiskt sagt. Det låter antingen som kvällstidningsskvaller eller en invit.

Suck. Jag vill vara en sån där härlig, generös person som gratulerar till framgångar och visar empati för motgångar när jag träffar bekanta vars liv blivit offentligt. Jag vill nån gång lyckas säga helt rätt saker. Men icke.

Bättre att bara nicka och gå vidare. Hellre verkar jag bara tråkig än "jag vill så gärna prata med kändisen"-påträngande OCH tråkig.

Torsdagar betyder: Alice, Bonnie...

...en dubbelvagn, två overaller, två skötväskor, två fårskinn, fyra kängor, samt ett okänt antal nappar, filtar, vantar, galonbyxor, regnskydd , matburkar, skedar, haklappar, blöjor, våtservetter, nappflaskor, fruktpuréer, majskrokar...

Och jag. Dubbeldagmamman bakom vagnen, i riktning närmaste öppna förskola.

Det blev en rolig, intensiv och stundtals mysig förmiddag, där min simultankapacitet fick sig ett test eller två. Som vid gemensamt blöjbyte. "OK Bonnie [som kör sin favorit 'ge-sak-säga-tack-tack'-leken], TACK TACK för alla fina våtservetter, nu sätter vi tillbaks dom här i paketet... ajaj Alice [som kör en variant på samma tema] nej tack, mamma vill INTE ha toaborsten, ok, nu ska vi gå ut här från toaletten hörni...ska vi se, var har vi kissblöjorna, ja DÄRI lägger vi dom, vad fint, nu så..." Man låter ju lite rubbad. Men de snälla kristna damerna på öppna förskolan har nog förståelse.

Jag är så nöjd över att vi har arrangerat gemensam barnpassning i höst med Bonnies föräldrar Per och Cecilia. Och att det funkar! De små tjejerna blir bara roligare och mysigare ihop för varje gång jag hänger med dem.

Klokt beslut dock att köra en halv dag åt gången. Puh.

Fler bilder på Cissans blogg.

Yttrandefrihet är en mänsklig rättighet

Idag publicerade 91 svenska tidningar Peter Englunds upprop för yttrandefriheten. Den svenske journalisten Dawit Isaak har hittills suttit fängslad i Eritrea i tvåtusenniohundrasjuttionio dagar.

Förseelsen var att han gjorde sitt jobb, och rapporterade att en grupp eritrianer ville ha demokratiska reformer. In i fängelse. Rättegång? Nix. Så jobbar man inte i diktaturer.

Jag köpte den här tröjan idag. Vet inte vad Weekday tänkte på när de designade den, men jag vet vad den symboliserar för mig.

Må det fria ordet segra.

Konsten att glädjas över de små steg vi tar

Jag blir så otroligt glad över att se små barn lära sig nya saker. Vilken lycka de utstrålar. När de sätter just den klossen, där. Ena foten framför den andra.


Jag vill att den ska vara för evigt, denna glädje. Tänk om Alice kunde få leva hela sitt liv utan duktig-flicka-prestationsångest.


Att få somna gott om kvällen utan att rada upp vad man gjorde fel och vad man kunde gjort bättre och hur man möjligen kunnat göra bort sig.


Varför gör vi kvinnor såhär mot oss själva?

I fotbollens värld...

...är alla välkomna. Fotboll är vår största folksport. Såvida du inte är bög, blatte, eller deprimerad.

Att spelare i Assyriska vittnar om rasistiska tillmälen från motståndarlagets klack under en match förra veckan är jävligt pinsamt. Det är bara en av de idiotier som fotbollsfans av den lägre skolan sysslar med. Och att öppet homosexuella manliga fotbollspelare är lika sällsynta som Göran Perssons hjässhår är ett välkänt, om än beklagligt, faktum.

Men att det är så oerhört tabubelagt att tala om den psykiska press inom proffsfotbollen som bidrar till depressioner är chockerande. Ett exempel är förtigandet av det allt sämre psykiska hälsotillstånd som slutade med den tyske landslagsmålvakten Robert Enkes självmord för en vecka sedan.

Enke var påtänkt som förstemålvakt i VM-laget nästa år. Hans karriär hade pendlat mellan motgångar och framgångar. Som de flesta idrottskarriärer. För tre år sedan dog hans tvååriga dotter i hjärtfel.

Robert Enke spelade som vanligt förra söndagen. Dagen efter självmordet berättade hans fru om de depressioner han hade kämpat mot i hemlighet.

Det krävs acceptans och stöd från omgivningen för att klara av svårigheter och kunna gå vidare. Det fanns ett lag, en ledning, en klubb, ett förbund men ingen hjälpande hand.

Ensam är inte stark. Robert Enke blev 32 år gammal.

En klimat-ulv i fårakläder

Ikväll fick jag en liten glimt av en releasefest för en väldigt fin ny klimatbok, som bland annat innehåller "praktiska tips om hur man kan klimatsäkra sin vardag."

Det var lapp på luckan. Klimatexperter och miljövänner armbågade varandra i fullt gemyt, mumsade på vegetariska ekosnittar och drack ekovin. Man talade om saker som "the carbon dioxide footprint". Man läste varandras handskrivna namnlappar gjorda av återvunnet papper och fastsatta med klädnypa.

Lokalen var vackert dekorerad med välmående ekofrukt på fat, och stora gröna kålväxter i krukor. Lite här och där satt tips fasttejpade på väggen. Bland annat på toalettspegeln. Ni vet; använd ekoprodukter, stäng av kranen ordentligt, sopsortera...

Jag är ingen klimatexpert. Men jag kan bli lite glad över att se ett sånt här hundraprocentigt engagemang, och tacksam för att det finns människor som driver de här frågorna och gärna vill utbilda andra i hur vi gemensamt avsevärt kan minska vår klimatpåverkan.

Det jag undrar är, vem tackar ja till ett sånt här evenemang, lyssnar på anförandet, tar ett ex av boken, snor åt sig en ekologiskt producerad gratisöl, kliver in på toaletten och släpper tomflaskan rätt i papperskorgen? Jag menar, körde personen dit i en SUV också? Eller drabbades han/hon plötsligt av eko-Tourettes? Det lär vi aldrig få veta.

Språkutveckling

Fyrans buss sa du? Hmm...DÄR va?

"Var är bollen?"

"DÄR."

"Var är lampan?"

"DÄR."

"Var är pappa?"

"DÄR."

"Var är närmaste öppna bankkontor?"

"DÄR."

Samma svar har i ett par veckor ackompanjerats av en tydlig peka-med-hela-handen-gest... mot tomma intet.

Idag hände något.

"Var är pappa?"

Alice tar tag i min hand och klampar på sitt svajiga, men bestämda vis in i vardagsrummet och fram till teven. Klappar med den andra handen mitt på skärmen.

"DÄR."

Nu var han visserligen i Göteborg. Och på teven var en tjej från Bolibompa (till Alice omedelbara besvikelse). Men ändå.

Somliga kvinnors sätt att dissa andra

Alice och jag ska äta middag hos mamma och tar bussen till norra Lidingö. Detta utspelar sig:

Kvinna i trettiofemårsåldern med treåring kliver på. Hon får syn på en bekant, en något yngre kvinna utan barn.

Lidingömorsan: "Nej men heej, gud vad länge sen. Bor ni härute nu?"

Bekant: "Hej, nej, alltså jag är inte tillsammans med Magnus längre."

Lidingömorsan: "Nähä! Oj, ja det var ju ett tag sen vi sågs!" (Skrattar)

Bekant: "Ja, det tog slut för ett halvår sen. Men nu är jag på väg till jobbet här på konferensgården, jag jobbar ju natt för - "

Lidingömorsan: "Var det du eller Magnus som, ja, tog beslutet att...?

Bekant: (obekväm) "Eh, ja. Det var väl båda kan man säga."

Lidingömorsan:" Och vad gör du nu då?"

Bekant: "Ja, jag jobbar ju extra härute nu när jag pluggar. Alltså, jag är inte riktigt klar med utbildningen..."

Lidingömorsan: (Skrattar) Fortfarande? Jaha. Du är en sån där du!"

Bekant: (ler generat). Ja, en sån där är jag."

Lidingömorsan: "Men inga barn än?"

Svåra skor

Ledtråd: Bäraren har nästan lika vita tänder som Ekwall.

Patrik Ekwall på TV4-sporten har myntat ett förträffligt uttryck. Nämligen "svåra skor". Lägg i detta vad ni vill.

Vem bär dessa puppor ikväll?

Det verkade som en bra idé, just då

Decemberkväll, St Petersburg 2005. Från natthimlen föll stora snöflingor långsamt ned över den lilla marknadsplatsen. I ett bås stod en vodkafryntlig storvuxen ryss som hade de allra finaste pälsmössor.

Jag fick klappa en silvergrå, i kanin, och blev förälskad. (Hade nämligen själv provsmakat den lokala vodkan.)

Igår insåg jag att:

a) Den ser ut som en hårig karljohansopp på mitt lilla huvud.

b) Pälsmössor är ja, so 2005.

c) Det enda som räddar mössjäveln från Stadsmissionen är att Alice kan leka tittut-leken med den.

OÄ för Anders Bagge

Kommer ni ihåg skolämnet OÄ? För icke-sjuttiotalister tarvas en förklaring. Orienteringsämnen, alternativ orienterande ämnen. Minns inte så noga. Det var liksom biologi, historia, samhällskunskap, fysik och kemi i ett och samma ämne. Säkert en god tanke bakom det. Eller en pårökt skolreformatör.

Hursomhelst, någon gång i tredje eller fjärde klass fick vi lära oss lite om hur Sverige funkar. Det finns en statsminister. Det finns en regering och en riksdag. De som bestämmer sitter i regeringen. De som hoppas på att få bestämma nästa gång sitter i riksdagen.

Därför går det inte att få tag på Mona Sahlin om man ringer till regeringskansliet. Såvida hon inte vinner valet nästa år.

Detta borde Anders Bagge veta. Han borde inte säga i direktsänd tv att han ska ringa regeringen för att bjuda Mona Sahlin till dans i Idol. Jag tror att han egentligen vet det, men att det blev lite fel helt enkelt.

Om han nu mot förmodan var borta på OÄ-lektionerna, så var det kanske för att han repade med bandet (hur gulligt är detta? Go o gla', tralala):

http://www.youtube.com/watch?v=L9cKWKom5fw&feature=email

Perspektiv, fotbollsälskare!

En vanlig åttaåring, strax före helgonförklaringen.

OK. Vi har en gudabenådad fotbollsspelare i Sverige. Han är stark, gör många mål, utstrålar någon slags bad-guy-charm, och har ett sällsynt men fantastiskt leende.

Men herregud, folkens, skaffa lite perspektiv.


In på gårdagens Fotbollsgala kommer en ny förbundskapten som inte ännu absorberat budordet "Du skola icke tala om Zlatan annat än med vördnad". Vi pratar om den förhärskande värderingen inom svensk fotboll.


Hamrén varken dömer ut eller ens klagar på Zlatan. Han konstaterar bara sakligt att om man ska spela i landslaget måste man ha inspiration och vilja att vara där. Och att alla spelare kanske inte har det. Till exempel Zlatan, som ju har uttryckt viss tvekan.


Och vad händer? För denna demonstration av sunt förnuft och gott ledarskap blir Hamrén fullständigt nedskriven av förtörnade sektmedlemmar i sportpressen.


Nu återstår det att se. Klarar han pressen? Behöver han ett tolvstegsprogram för att kunna stå på egna ben?


May the Force be with you, Hamrén.

I New York går man till Duane Reade...

... i Hongkong gäller Watson's, i Boston dominerade CVS/Pharmacy och i London äger ju Boots.

Jag pratar om den mest fantastiska multibutik som någonsin skapats - the drugstore. I en drugstore kliver du in med tanken att köpa huvudvärkstabletter och tuggummi. Och kommer ut med hårinpackning, blöjor, mineralvatten, några roliga tidningar, linsvätska, smågodis, huvudvärkstabletter och tuggummi. Och du är inte totalt barskrapad på gränsen till hemlös, vilket ju är fallet när man tvingas betala för dylika ting i Sverige. Du är nöjd och glad. Du har upplevt one-stop shopping. (I Hongkong fanns det dessutom vin på vissa ställen. Perfekt!)

Och nu, mina vänner, är det dags för svenskarna att få upplvea drugstore-fenomenet när ÄNTLIGEN MONOPOLHELVETET UPPHÄVTS och Apoteket får maka på sina överpriser för, till en början, Coop och Kronans Droghandel.

Och nej, jag tror inte att det är farligt för folkhälsan. Jag uppskattar verkligen Apotekets välutbildade farmaceuter - de är otroligt hjälpsamma. Jag vill bara ha dem bakom en läkemedelsdisk i en vanlig affär som har fler sorters schampo än Wella.

Kom snart, drugstoren. Du är efterlängtad.

Anvisningar till firande av fars dag (1920)

Glöm nu inte punkt fem, hörni.

Anvisningar till firande av fars dag (1920)

1. Svenska flaggan hissas från hemmets flaggstång.


2. Far hälsas om morgonen med sång av barnen.


3. Han bjudes före uppstigandet på gott kaffe och bröd, berett av barnen. Han hedras med blommor och en liten gåva.


4. Honom beredes, så långt det är möjligt, vila och frihet från allt hushållsarbete under den dagen. Barnen bädda, sopa, laga mat och diska.


5. Vid eftermiddagskaffet eller på aftonen hålles en liten högtidlighet, där mor i huset medverkar. Något vackert läses upp utantill, och hjärtats tack bringas Far, som är hemmets sammanhållande kraft. Barnen utbedja sig Fars förlåtelse för ohörsamhet och bristande tacksamhet, för allt som vållat Far sorg, suckar, bekymmer och svårigheter.


6. Frånvarande barn hälsa far med brev eller telegram eller vykort, som särskilt gjorts och tillhandahålles för fars dag.

Jag gillar särskilt det där med "utbedja sig Fars förlåtelse". Och att han ska "beredas frihet" från "allt hushållsarbete" - just detta var säkert oerhört betungande för de flesta män anno 1920.

Karolina Ramqvist skrev i DN idag att "feminismens lön är otack, men också förändring". Och den förändringen ska man vara glad över.

Missförstå mig inte här - jag har alls inget emot Fars, eller Mors, dagar. Och ja, jag förstår att svensk handel är en stor vinnare på presentköperiet. Men ingen blir förbannad på den stora sockerproducent som ligger bakom ärketöntiga Kanelbullens dag. (Som PR-kvinna måste jag erkänna att det var en sjukt smart idé: "Jag vet! Vi instiftar först ett Hembakningsråd...")

Som sagt, inget emot själva konceptet. Jag gillar att uppvakta min pappa på denna dag, ringa och säga något fint eller hänga en liten blomma på dörren. Förra året bjöd jag och brorsan pappa på en dry martini på Gondolen. I år tänkte jag ta honom till Nationalmuseum där de hade gratis inträde för pappor med barn. Men han höll visst på att ta upp båten.

Grejen är, att visst kan jag hålla med de som säger att man ska uppvakta nära och kära pappor/mammor, och säga att man tycker om dem, året om. Men hur ofta gör man det då? Och so what om det gynnar handeln - hur ska vi annars skaka av oss lågkonjunkturen?

I år var första året jag fick fira mitt eget barns far. Mollie (bonusbarn) och Alice fick ge pappa både frukost och varsin present. (Plus den obligatoriska barnteckningen.) Men de slapp utbedja sig förlåtelse. I år.

CSI Stockholm 2

Prime suspect. Still fast asleep.

Halv tolv är hon nu.

Nu kör vi.

CSI Stockholm

Exhibit A. Taxikvitto utskrivet 03.18.

Exhibit B. Märkligt placerade ytterskor.

Exhibit C. Fd nyputsad badrumssspegel, nu kraftigt befläckad med tandkrämsstänk SAMT avtryck av hårvax från den misstänktes huvud, troligen uppkommet då han vid tandborstning lutat sig med ena handen på handfatet.

Nej. Om jag ska ta och göra frukost. Sen är det dags att hämta barn hos mormor.

Hade en riktigt kul kväll igår - jag var ute med Ellen och Ebba. Efterlängtad middag för vår nygifta vän. Teatergrillen, Fasching och Vassa Eggen.

Peter var på fyrans personalfest.

OK. Jag kom också hem en aning sent. Lite senare än maken, faktiskt. Från en efterfest. (Efterfest, shit vad länge sen! I en hemlig källarlokal på Brahegatan!)

Yes, vad kul det ska bli att reta honom idag!

Klockan är snart elva. Inga ljud från sovrummet. Kanske ska börja med att sätta på barnkanalen på högsta volym? Eller testköra vår nya slagborr?

He he. Kommer bli en kul lördag, det här.

Saker man kan ge sig fan på

10. När man gått ut oduschad i mysbrallor för att handla mjölk, träffar man alltid någon gammal klasskompis som man tvingas kallprata med. En snygg, välklädd gammal klasskompis.

9. När man är sen och äntligen lirkat på ett litet barn overall, kängor, vantar och mössa, får barnet århundradets bajsattack och måste bytas på.

8. Den kö man väljer tar alltid, alltid längst tid.

7. När det börjar en ny dokusåpa är Rafael Edholm med.

6. När man ägnat en timme åt att piffa inför en fest och lägger sista handen vid sin makeup hamnar all mascara på kinden.

5. Den tjej i ens killes bekantskapskrets man alltid varit lite skeptisk mot är just den han faktiskt har legat med.

4. De byxor man köpte som kanske inte satt så bra men var sjukt snygga kommer hänga oanvända i garderoben. Med prislappen kvar.

3. Att man svär på att aldrig göra det, det och det som förälder, och sen gör precis så.

2. Att man åker till det mest exotiska resmål man kan komma på, och ändå alltid träffar ett svenskt par. Från Småland.

1. Om man glömmer att stänga av telefonen någon enda gång, så ringer den alltid just då. Med ens mest pinsamma signal.

We're on to you

Vi förstår...



...att "ett glas vin" på krogen betyder allt mellan tre dylika och en bricka shots.

...att "cool och trevlig" betyder "het" när det gäller kvinnor.

...att "jag är på väg hem" betyder "jag har just beställt en till öl".

...att "ska vi inte bara vara hemma och mysa" betyder "jag orkar inte träffa dina vänner/släktingar".

...att "du är så bra på att köpa rätt presenter" betyder att ni inte har ork/intresse själva.

Fler förslag?

Blomkålschock

Man ska inte släppa in mig i en matbutik på hemväg från träning. Det är som att släppa in en utsvulten grizzly på Lill-Skansen.

Tyvärr ligger SATS här vid Odenplan granne med Coop. Eftersom jag i princip hallucinerar av hunger när jag har tränat kan vad som helst hända i den där affären. Nyss kom jag hem med bland annat följande värdelösa inköp:

Svindyr ekologisk granola (jag äter aldrig yoghurt/fil och flingor)

En förpackning nyponsoppa (Har inte ätit nyponsoppa sen småskolan. Jag trodde förmodligen att jag var vid en vätskekontroll i Mångsbodarna.)

Gigantiskt blomkålshuvud (Min man middagskocken hatar blomkål, vilket gör att den kommer glömmas bort i grönsakslådan och hittas först när den uppnått Nirvana)

Märklig exotisk krydda (att ställas i hyllan bland alla andra oanvända, märkliga kryddor)

Men jag kan tyvärr inte ta fullt ansvar för den här matkassen. Jag var inte vid mina sinnens fulla bruk.

Om importerade högtider

Vi i Vasastan.

Det är väldigt roligt att många klagar på Halloweenfirandet i Sverige, med motiveringen att "det är en importerad högtid".


Newsflash: Julen är importerad. Påsken likaså. Till och med vårt omhuldade midsommarfirande har traditioner som vandrat in över gränserna. Och Lucia? Var hon från Örnsköldsvik?

Charlies Angels på Idol

Hellre en Idolkola i handen...

...än tio i munnen.

Alldeles för få av mina närmaste vänner umgås även med varandra. De är 1. alldeles för olika och 2. bor på skilda kontinenter allihop. Synd, kan jag tycka.

I fredags hängde jag däremot med en riktigt tvättäkta tjejgäng. Vi var först på middag på Ljunggrens, sen på Idolinspelning och till sist en vända på Riche. Min vän Advokat-Anna, som jag lärde känna en gång i Boston, är en underbar social skattkista - världsbäst på riktig vänskap och spontana middagar. Jag har haft turen att få lära känna hennes bästa vänner.

De här tjejerna är lite som Charlies Angels, fast från Täby och med riktiga jobb. De har samma orädda attityd och retsamma, fast kärleksfulla jargong. Snygga som få är de dessutom. Sköna syrran Heléne, fina Sofia och coola Carro är några av dem som fyller i varandras meningar och har sett varandra nykära, aspackade, tokstressade, jätteglada eller skitledsna sen i tonåren.

Med undantag för min tid i Hongkong har jag själv aldrig varit en del av ett tajt gäng där alla har en given plats. Jag har nog flyttat lite för mycket för att kunna svetsas ihop med en speciell grupp kvinnliga vänner på det sättet. Ibland kan jag sakna den biten, det här med att vara tärnor till varandra och åka på gemensamma semestrar. Tjejgäng. Grymt koncept.