Per-Ola Norell, the return

På fredagar går jag gärna och tränar medan Peter och Alice babysimmar (åtminstone Alice). På väg ut från passet häromdagen träffade jag Per-Ola Norell.


Per, som han kallades för femton år sedan, var en av de svenska studenter som pluggade franska i en liten stad i sydfrankrike något år under tidigt nittiotal. Per var lite av en favorit bland oss studentskor, en helylle-men charmig fotbollskille från Vallentuna som spelade gitarr och var duktig på franska. Han tog med mig på en fotbollsmatch en kväll. Han tog tyvärr även med en annan - fransk - tjej. Jag fattade förstås ingenting av fotbollen. Franska tjejen kommenterade initierat olika spelsekvenser och körde sedan bilen hem. Med Per, till sig.


Ett par år senare råkade jag Per igen på Calle Flygare teaterskola där han gick året över mig. Då hade han långt hår och fårpäls, hette Ola och jobbade extra som diskare på Peppar. Smal. Seriös. Svartklädd. Liksom lite rock'n'roll-meets-konstnär. Borta var chinosen och seglarskorna. Jag var fortfarande en smula rultig efter baguette-, vin- och croissant-dieten i Frankrike, osäker på vad jag gjorde på en flummig teaterskola med generös spritkultur, och kände mig inte det minsta rock'n'roll utan mest deprimerad.


Sen hoppade jag av Calle F, tappade croissantkilona, läste statsvetenskap, spenderade ett decennium i USA och Asien och gifte mig med en amerikan. Kom hem, gick på Handels, skiljde mig, och fick ett fint konsultjobb. Så långt från rock'n'roll man kan komma.


Hade nästan glömt bort Per/Ola och hans spännande imagebyte. Tills en annan gammal studentkompis uppdaterar mig om att Ola, han gick scenskolan och är minsann känd skådespelare i Sverige. Han har gift sig med en annan kreddig skådis och de heter numera Rapace. Vilket betyder "rovfågel" på franska.


Sen dess har jag då och då fått se Ola i kriminalserier på tv eller i skvallerpressen. Och hans fru har fått mycket uppmärksamhet med Milennium-filmerna. De verkar duktiga. Seriösa miner, smala, svartklädda. Och Ola har farit runt i kvällspressen. Alltid i lång fårpäls. Förbannad. Seriös. Svartklädd. Frun ger återkommande intervjusvar som kretsar kring smärta, lidande, djup och äkthet. Angelägen. Seriös. Svartklädd. Blir man impad av dedikationen eller road av pretentionen? Vet inte.


Men jag vet att det enda jag kunde komma på att säga till Ola i fredags förmiddag var dels att jag var svettig samt att han själv "verkar träna mycket". "För det har jag sett på bild."

Det är ju för fan helt idiotiskt sagt. Det låter antingen som kvällstidningsskvaller eller en invit.

Suck. Jag vill vara en sån där härlig, generös person som gratulerar till framgångar och visar empati för motgångar när jag träffar bekanta vars liv blivit offentligt. Jag vill nån gång lyckas säga helt rätt saker. Men icke.

Bättre att bara nicka och gå vidare. Hellre verkar jag bara tråkig än "jag vill så gärna prata med kändisen"-påträngande OCH tråkig.