...är alla välkomna. Fotboll är vår största folksport. Såvida du inte är bög, blatte, eller deprimerad.
Att spelare i Assyriska vittnar om rasistiska tillmälen från motståndarlagets klack under en match förra veckan är jävligt pinsamt. Det är bara en av de idiotier som fotbollsfans av den lägre skolan sysslar med. Och att öppet homosexuella manliga fotbollspelare är lika sällsynta som Göran Perssons hjässhår är ett välkänt, om än beklagligt, faktum.
Men att det är så oerhört tabubelagt att tala om den psykiska press inom proffsfotbollen som bidrar till depressioner är chockerande. Ett exempel är förtigandet av det allt sämre psykiska hälsotillstånd som slutade med den tyske landslagsmålvakten Robert Enkes självmord för en vecka sedan.
Enke var påtänkt som förstemålvakt i VM-laget nästa år. Hans karriär hade pendlat mellan motgångar och framgångar. Som de flesta idrottskarriärer. För tre år sedan dog hans tvååriga dotter i hjärtfel.
Robert Enke spelade som vanligt förra söndagen. Dagen efter självmordet berättade hans fru om de depressioner han hade kämpat mot i hemlighet.
Det krävs acceptans och stöd från omgivningen för att klara av svårigheter och kunna gå vidare. Det fanns ett lag, en ledning, en klubb, ett förbund men ingen hjälpande hand.
Ensam är inte stark. Robert Enke blev 32 år gammal.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar