The Little Old Lady och jag

Jag står i den långa dan-före-röd-dag-kön på Systembolaget på Regeringsgatan. Planerad allhelgonamiddag med vänner. Lite överambitiöst kanske, med mattidningsrecept och vinrekommendationer. Men idag är ju min föräldralediga dag.

Så där står jag. Hasar fram den fullastade varukorgen med foten, decimeter för decimeter. Drar med mig barnvagnen med vänster hand. Höger hand kollar mejl på telefonen. Mejl på mejl dyker upp. Pling. Pling. Och så sms. Bzz. Känner hur pannan blir blank och det kliar på halsen. Hur kan jag tro att det finns något som heter halvtid? Någon klirrar förbi med en back öl och jag ser hur Alice fötter börjar röra sig. Nej, vafan, vakna inte nu, snälla.

Då kommer hon. Först hör man en röst som väser:

"Finns det inga TJÄNSTEMÄN här?".

Blir lite fnissig. Kommer att tänka på "The little old lady" från barnfilmen Madagascar, här i sur stockholmstantsversion.

Little old lady får hjälp med sina varor av grönklädd anställd. För dagen två tetror vino bianco. Lady muttrar surt som tack.

Jag vänder mig om i kön för att ta tag i vagnen, och sträcker fram foten för att peta fram min korg. Men det går inte. LOL har snabbt som en vessla slunkit in framför mig.

Jag, vänligt: "Ursäkta. Kan du tänka dig att ställa dig bakom oss i kön, istället för framför?"

LOL: Tystnad.

Jag, tydligt: "Hallå? Du kan ju inte bara ställa dig framför mig så här. Vi har ju alla stått här i kön ett tag."

LOL vänder mig demonstrativt ryggen.

Jag: "Men kom igen nu hörru. Visa lite respekt här för dina medmänniskor."

LOL: "JAG HAR ONT I RYGGEN OCH DET FÅR DU RESPEKTERA."

Jag: "Men, alltså, så kan du ju inte säga. Jag har också ont i ryggen. Nu får du flytta dig."

LOL, rättfärdigt: "DET HANDLAR OM RESPEKT FÖR SINA MEDMÄNNISKOR."

Jag: "...?"

Här någonstans griper lyckligtvis killen framför och kvinnan bakom in och övertygar damen om att den mer rättvisa platsen för henne trots allt är längst bak i kön snarare än i mitten.

Framme i kassan kan jag fortfarande höra henne:

"SKA VERKLIGEN HANDIKAPPADE MÄNNISKOR BEHÖVA STÅ I KÖ?"

Den där grejen med killar och gamla rockstjärnor

Husband channeling...

...gammal rockstjärna.

Just nu låter Peter lite som en lätt debil, alternativt fruktansvärt berusad, tondöv karaokesångare utan textremsa. Det hela är ganska gulligt. Man hör entoniga, enstaka ord på engelska liksom mässas fram lite sluddrigt. ...be somebody... be... yeah...

Han har något slags hackigt enhands-luftgitarrsriffande för sig också som han växlar med lätt headbangande i otakt. Allt detta sker med hörlurarna inkopplade på Spotifys samlade Guns'n'Roses-lista samtidigt som han läser Slashs självbiografi.

Ja. Vad ska man säga.

Saker som verkligen får en att känna sig medelålders

Nej. Inte dom från Melrose Place.

10. Man läser sitt eget blogginlägg och inser att det kommunicerar "jag har blivit en tråkmorsa".

9. Man accepterar detta faktum (eftersom man ändå inte orkar ändra inlägget).

8. Man läser Veckorevyn hos tandläkaren, skiter i modet och går direkt till sextipsen.

7. Man läser sextipsen i Veckorevyn och inser att ingenting är nytt under solen (kjolen).

6. Man börjar ordvitsa tvångsmässigt.

5. Den roligaste delen av en utekväll är definitivt innan, inte efter, man lämnar restaurangen och går vidare. Det vill säga före själva utekvällen.

4. När telefonen ringer blir man förbannad, oavsett vem det är.

3. Man tilltalar sina barn på EXAKT samma sätt som ens mamma tilltalade en själv.

2. Man inser att det finns en helt ny generation megakändisar i Hollywood som man inte ser skillnad på eller ens skulle känna igen på gatan.

1. Man hoppas bara att den här jävla Facebook- och Twitterskiten ska gå över nån gång så man får vara ifred.

Terapi à la Lily

Satt i möte med en uppdragsgivare (som det så fint heter i min bransch) idag och vi talade om musikens inflytande på våra handlingar och vårt humör. Alltså vilken oerhört central roll musik spelar, både i samhället och på individnivå. Det finns forskare som har presenterat rapporter över vad som händer med gäster i en bar om man till exempel spelar tysk musik. Nämligen det att försäljningen på ljust öl och vitt vin ökar. Stört va?


Nu till saken. IBLAND stöter man på människor som är riktiga skitstövlar. Ibland blir man utsatt för dessa skitstövlars, ja, skit helt enkelt. Ibland orkar man inte vara så där himla fin och förstående och vidsynt och mogen.


DÅ behövs det lite skön distans, lite humor, och lite dra-åt-helvete-attityd. Den här låten lyssnade jag exempelvis på när jag var lite knäckt och hade skrivit det här inlägget. Jag lovar att allt kändes bra mycket bättre sen. Låten heter Fuck you med roliga Lily Allen. Lyssna här!

En positiv grej med att vara oorganiserad

Vi kånkade äntligen upp lådor med urvuxna barnkläder, golfbagar, en extrasäng som användes typ i juli (skämmes), tomma resväskor och sånt till vindsförrådet idag. För att få plats med allt detta var vi tvugna att rensa ut lite. Och vet ni vad? Bakom en madrass och under en kristallkrona låg en svart plastsäck med skor i prydligt märkta skolådor. Och en ICA-kasse med nedknölade halsdukar och mössor. Mina Hugo Boss-skor från Shanghai! Och de vita Jimmy Choo-pupporna med nitar! Och de underbara Moschinopumpsen i guld, superhöga! Missoni-halsduken med alla färger som jag hade när jag bodde i Hongkong. Den stora kaninpälsmössan från St Petersburg. Efter två år med först mammakläder, sen t-shirts, sköna jeans och sneakers var det rätt kul att se hur jag klädde mig för fem år sen.

Att jag hade glömt bort hela den där kassens existens var det bästa av allt. För då var det lite som att återse gamla kompisar som man trodde man hade tappat bort för alltid. Vet inte om jag nånsin kommer att använda de där skorna. Inte på en politiskt korrekt arbetsplats, jag skulle bli helt utskrattad. Men de är ändå värda en hedersplats i garderoben.

Check out these headlights

Försäljningsknep kommer i många skepnader. Jag blev först road, sen beklämd, i Volkswagens showroom idag. Butiken var bemannad med unga kvinnor. Bra - kul - unga kvinnor behövs säkert i bilbranschen. Men varför, varför måste den tjej i 20-års-åldern som visar oss olika bilmodeller vara klädd för ändamålet (not) i en urringad, åltajt topp och kort kjol?

Jag har förresten läst att det numera ofta är medelålders kvinnor som köper familjebilar i mellanstorlek. Ska vi liksom bli så imponerade av den här tjejens (förvisso helt ok) rattar att vi på stående fot slår till på en sproilans Tiguan?

Det hela känns bara så deppigt och bakåt. Jag hejar ju på den här tjejen, egentligen! Jag vill att hon imponerar på kunderna - manliga som kvinnliga - med sina KUNSKAPER! Föd inte våra fördomar genom att köra det enklaste tricket av dem alla. Kom i kläder som kommunicerar business - inte nattklubb - och smäll nedlåtande gubbar på fingrarna med en jäkla massa professionalism och sjukt bra koll på alla fakta. Tror att den typen av metod skulle ge en bra mycket större provision, i form av självkänsla.

Kattis Ahlström i DN Debatt idag

Kattis Ahlström är enligt min mening en av de bästa kvinnliga programledarna i Sverige (även om hon framförallt jobbar som chefredaktör numer). Dessutom skriver hon bra, och angelägna debattartiklar. Props!

"Ingen har rätt att strunta i barnens egna rättigheter"
Publicerat i dag. 00:50

"Kattis Ahlström om SVT:s ”Ett fall för Louise”: Cynisk journalistik med barn som offer måste stoppas. I förra veckan berättade en nioårig pojke i SVT om hur hans pappa misshandlade honom såväl psykiskt som fysiskt. Det är ren kränkning att på det viset låta ett barn framträda med sin sorg inför hela svenska folket. Barn är just barn tills de är 18 år och ingen vuxen har rätt att flytta på den gränsen, skriver Kattis Ahlström, som har lång erfarenhet av tv-mediet..." Läs mer

Bild från DN

Saker jag verkligen borde lägga av med

And now, for the first time in history...

10. Småsnegla på den som springer på löpbandet bredvid och trycka fram min kontroll så att jag alltid springer lite, lite snabbare

9. Säga TACK SKA DU HA jättehögt när någon missar att hålla upp dörren när jag går med barnvagn/kassar

8. Googla gamla ex

7. Googla bekanta över huvud taget

6. Använda knuffen (när man kör på bilen framför/bakom) som positionerings-mått när jag fickparkerar

5. När jag läser om någon som skrivit sin första bok/fått ett pris/sålt sitt bolag och blivit stenrik, kolla när de är födda och hoppas att de inte är yngre än jag (it's a losing battle)

4. Ta för givet att alla som lyssnar finner det lika fascinerande som jag gör med de olika faserna i mitt barns utveckling (Och nu har hon lärt sig sätta på tv:n själv, det är så gulligt... Hallå?)

3. Reflexmässigt hålla in magen och räta på ryggen när jag går naken över golvet hemma (eh, han var med på min förlossning...?)

2. Låtsas att jag har koll på Nobelpristagare (jag har fortfarande inte läst ut Doris Lessing och inte ens försökt mig på Le Clézio. Herta Müller? Mm, troligt)

1. Bli ofantligt sur när jag förlorar i sällskapsspel och alltid, inombords, skylla på mina medspelare

God fredag! /Karin

Presidentens dotter

När min dotter Alice föddes var det många i bekantskapskretsen som hade invändningar mot hennes namn. Ni vet, den typen av människor som anser att det är deras plikt att ha åsikter om när eller hur man ska gifta sig, skaffa barn, byta jobb, köpa hus och var. Och något så otroligt personligt som vad man vill att ens barn ska heta. Min dotter heter Alice. Jag har alltid tyckt att det är ett väldigt vackert namn. Att det har blivit vanligt på senare tid skiter jag fullständigt i. Alice Emelie. Så vackert! Men de stackare som fick ångest över att mitt barn fick ganska vanliga första och andra namn, kan trösta sig med det tredje namnet är helt unikt.


En lördagsmorgon med frukost på sängen läste Peter en krönika i morgonbladet. Den handlade om den franske expresidenten Mitterrrands utomäktenskapliga dotter, en journalist och filosofie doktor, som just hade skrivit en bok om relationen till hennes far. "MAZARIN!" Peter tittade på mig med något förälskat i blicken. "Bebisen ska heta Mazarin!"


Jag ställde ned tekoppen på min höggravida mage, och tittade förundrat på Peter. Jag förstod att just detta var liksom inte förhandlingsbart. Den franska filosofen heter Mazarine Pingeot-Mitterrand. Maza-rinn, uttalar man det alltså. Inte Mazariin, som bakverket. Men det är ok det med. Vi fick höra lite med en kille på Skatteverket, men de hade inget att invända.

Så nu ligger hon här och sover. Alice Emelie Mazarine. Vanlig, och ovanlig.

Hur ska man förklara?

När jag blir stor ska jag bli elak.

När någon man inte känner gör en ledsen, kopplas ibland på någon slags skyddsmekanism som gör att man skjuter den ledsna känslan ifrån sig. Man liksom tar tag i sig själv - app app - och sätter igång med någon kompensationshandling, som att skratta eller bli arg eller låtsas som ingenting.

Som när man var en liten spinkig tjej med stora glasögon och gick över skolgårdens minerade mark förbi de äldre eleverna. Och man kände den där oron i bröstet (nej, inte dom...). Och så var det lik förbannat alltid någon som sa nåt retsamt. Nån kommentar. Om frisyren, skorna, ens konstiga namn, eller ridspöet som stack ut ur väskan.

Och man tittade ned i marken, och låtsades som ingenting. Vissa skrattade. Andra blev arga. Men man fick inte visa att man var ledsen, för då hade de vunnit. Barn är nämligen alldeles överjävligt elaka mot varandra, ibland. Det har att göra med att frontalloben i hjärnan inte är färdigutvecklad än, vilket hämmar deras förmåga att känna empati. De vet ofta inte bättre.

Jag har tänkt mycket på det här känslominnet, och om barns elakheter mot varandra, och om skolgårdskulturen som lärde oss det där mantrat om att inte bry sig. För det är ibland så väldigt, väldigt svårt att låta bli.

När jag läser eller hör andra människor - främmande, vuxna människor - rada upp helt absurda lögner, slå fast märkligt hatiska omdömen, och bara liksom spy ur sig alla dessa fruktansvärt elaka skällsord om människor som jag tycker om. Då är det som svårast.

Peter fick sitt första radiojobb för 20 år sen. Har jobbat i tv i 17 år. Han är ganska van vid att folk har åsikter. Vissa kritiker respekterar han, andra inte.

Det är jag som inte är så hårdhudad. Jag får ont i magen av mobbarna. För i vår värld, mediala värld, är det numera tillåtet, ja nästan påbjudet, att vara riktigt elak. All den där empatin och insikten man lärt sig som vuxen försvinner. Krönikörer, recensenter, jurymedlemmar, journalister, tävlingsdeltagare, bloggare, kommentatorer - vi bara matar varandra med denna världsbild där ett kritiskt omdöme är värt tio gånger mer än ett positivt. Oavsett vad man egentligen tycker. Hade taskigheterna varit om mig själv hade det liksom varit lättare. Ni vet. Blicken nere i marken, gå rakt fram, bit ihop, bry dig inte... Knyt handen i jackfickan.

Men när det gäller ens familj, då jävlar blir man ledsen.

"Är han arg på pappa?" frågade Mollie en dag när radion hade fått stå på, obevakad. "Varför är han det?"

Hur ska man förklara? Varför någon vi inte känner kallar hennes pappa för idiot, nolla, tönt, ful, värdelös? Jag bävar för den dagen barnen själva kan läsa, eller när de går där över skolgården och nån ropar Jihde suger. Ful är han också.

För det har de hört pappa säga framför tv:n.

Ni vet hur psykologer berättar om att negativa tankar skapar spår i hjärnan, som gör att det blir svårarare att tänka positiva? Låt oss vända trenden. Visa kärlek. Visa respekt. Visa empati.

Livsviktigt

Precis en sån här galge har jag alltid önskat mig. Ekgalge.

Gratistidningen Connoisseur är väldigt speciell. Vi har roat oss med att för första gången undersöka det redaktionella innehållet (bland alla plastikkirurgi-annonser) och upptäckt en veritabel skattkista av förstklassig information.

I "The Connoisseurs Social Calendar" får man exempelvis en praktisk lista på viktiga datum under månaden som följer. Det blir lite hektiskt. Vi snackar London-Brighton Veteran Car Run (31 okt), Hubertusjakten på Klampenborg, Danmark (1a nov), Mozartfestivalen i Bath (13:e nov), och såklart F1:an i Macau (19:e nov). Hinner precis pusta ut innan det är dags för Art Basel i Miami Beach (3 dec).

Allt detta resande gör det liksom lite bökigt att packa om hela tiden. Redaktörerna på Connoisseur har som tur är tänkt på sina läsare även här, och bistått med förnämliga tips på oumbärliga saker att plocka med på resan.

Få se nu, passen... necessär... laddare till mobilen... ombyte till barnen... helvete, vällingen är slut...

"Älskling? Fick du med sjöskumspipan?"

"Va?"

"SJÖ-SKUMS-PIPAN!"

Live to win

Trodde halva grejen med iPhones var kameran.

Andreas Carlsson och jag har en sak gemensamt. Vi blir trakasserade för att vi har korta ben. Av mannen som får Ekwall att likna en gasell. Japp, Peter. På omslaget till den nya boken Live to Win (jo, den är på svenska) är Andreas ben iklädda mjuka, dyra skinnbyxor. Man riktigt ser hur de luktar dyrt, fint läder. Andreas luktar förresten ALLTID otroligt gott. Hur gör han? Han kanske har en sån där essens som min mamma yrar om. En parfym av endast de fina oljorna, utan alkoholen.

Andreas Carlsson är lite fascinerande. Dyr, proffstrevlig, väldoftande och slick. Hans mamma och jag diskuterade hennes väg från frisör till frikyrkopastor på Andreas boksläpp idag. Hon var också klädd i skinn från topp till tå. En raffig dam, konstaterade Peter och jag. En annan snygg kille på festen var Ulf Ekberg. Ja, gamle Ace-Uffe. Lönnfetma och Labero-look no more! Coola Ugglan-Helge-brillor och snyggt stickat som kunde platsat på ett Bellafesta-stylat King-omslag. Ekberg är så proffstrevlig att Bill Clinton framstår som Klabbarparn. Sen har han tydligen ett mytomspunnet internationellt nätverk. Ulf, alltså.

Själv är jag verkligen en hejare på mingelfester. Tio fotografer och jag står som ett fån bredvid Peter, som vanligt i välsittande kavaj. Min faktiskt ganska fina outfit såg däremot ingen, eftersom det hängde både en gigantisk uppknäppt vinterkappa och bautastor handväska i vägen - mina alltså. Hej, tant kylskåpsfigur.

Sen skulle jag vara trevlig mot Efva Attling som kvittrade glatt om Idol och Peters fina smycken. Men jag kunde bara haspla ur mig att den kedjan som Peter tänkte ha på sig samma kväll liksom blev lite mycket i kombination med hans randiga tröja. Varför sa jag det överhuvudtaget? Peter hjälpte mig glatt att cementera min image som jubelidiot genom att förklara för Efva mer ingående varför jag hade förbjudit min man att bära hennes designade halsband. "Hon sa: 'DU SER GAY UT!'"

Jag försökte istället se upptagen ut med min nya iPhone och ta några bilder till den här bloggen. Det blev orange-svart blurr på alla. Är det jag eller är telefonjäveln usel på att ta bilder?

Live to win. Jag får nog ta och läsa på lite i Andreas bok.

Kari.

I want your horse.

Idag sändes det andra Höjdarmötet där jag intervjuade travtränaren och hästägaren Kari Lähdekorpi. Det kan man se på TV4 Anytime. Klicka på Vinnare V65 från idag (2009-10-18) och spola fram 24 minuter in i programmet. För att spela klickar man på Anytime-loggan. Kari är typisk finländsk, inbillar jag mig - stentuff och känslosam på samma gång. Check it out!

Tunn ursäkt

Ralph Lauren är inte bara känd för att kränga preppigt amerikanskt östkustmode. Han har också för vana att låta photoshoppa modellerna till oigenkännlighet. Ett exempel från den senaste veckan är modellen Filippa Hamilton. Hon har egentligen inte ett större huvud än hon har midja. Vilket hon ju tycks ha, på den nedre bilden. Som just flög runt världen snabbare än man kan stava till pr-katastrof.

Raph Lauren ursäktade sig med att deras "imaging and retouching" skulle bli bättre på att "representera det egna varumärket". Hur vore det att representera en mänsklig varelse?

Dagens tidningsanka

Älskar rubriker som "Därför skiljde vi oss", apropå måndag och måndagars mediafokus på paret Anka. Underförstått: därför skiljde vi oss någon gång i livet från någon annan. Inte nödvändigtvis varandra.

Jag måste ändå passa på att visa lite tacksamhet för att fru Anka drabbade Sverige. Inte på grund av någon kvasirebellisk Skugge-doktrin av typen "Hon är bra för att hon provocerar" (oavsett vad innehållet i provokationen är). Utan för att hon har givit upphov till så många goda skratt.




Disktrasor har inga rynkor.

Peter, 2.0

Magväska. Tevasandaler. Trekvartsbrallor. Vissa stilmissar skulle inte ens Tyler Durden (Brad Pitts rollfigur i Fight Club) komma undan med. Det vill säga en karl så fruktansvärt sexig att han borde få vara alla kvinnors lagstiftade frikort.

Men så har vi ett fenomen som liksom intar en vågmästarroll inom det manliga modet. Vi snackar smycken. Grova halskedjor, armband och ringar. Det kan bli hit or miss, yey or ney, på eller av.

Det är nämligen så att ett mans-smycke kräver sin man. Lite som med lacktights behöver personen som bär dem just då vara en jäkla sjutaggare för att det inte ska göra ont i ögonen. Allt annat måste stämma - fysik, hår, kläder, skor, attityd. Dogtags på flottig, kulmagad i pikétröja - ouch! Dogtags på rätt kille - ja faktiskt.

Med det vill jag säga att min man vid 38 års ålder har klivit in i en Peter 2.0-fas: Han är liksom alldeles extra grym, vältränad, välklädd (tack Cissan), mogen, lugn och snygg just nu. Beviset på detta är det där med halskedjan.

Den skulle i och för sig vara fin på Tyler också.

Självrannsakan

Jag har ett problem med tider.

Idag, till exempel, vaknade jag en timme försent. Som tur är skulle jag till ett frukostmöte, så jag sparade lite tid på att inte äta frukost. Hann alltså med rätt buss, även om jag fick trotsa mötande trafik då jag sprang över Karlbergsvägen. Sen fick jag givetvis (som ett brutalt karmastraff för det raljanta inlägget igår) med blossande kinder avsluta min make-up på bussen. I alla fall mascaran. Pinsamt.

Sen när jag skulle hämta Alice kom jag drygt tio minuter sent. Till våra vänner som tar hand om MITT barn. För att jag alltid tror att jag är fem minuters gångavstånd från allt, som vore jag en sjumilaklivsjätte. DET ÄR INTE ACCEPTABELT, som Anna Anka skulle sagt.

Jag är i regel mycket punktlig och noggrann på jobbet när det gäller möten, deadlines, planering osv. Men när det kommer till mitt övriga liv får jag inte ihop det. Eller, jag får oftast det, men med håret på ända, andan i halsen och det värsta - en tålmodigt väntande, givetvis irriterad, person som slösar sin tid på att vänta på mig.

Fan. Men nu har jag gjort lite research. Tror bestämt att den här tjejen har en del bra tips. Props till folk som inser sina brister, förbättrar sig och sen gör business på att träna andra. I like!
Kolla in: I am Always Late

Är du som jag? Läs då inledningen och så skäms vi ihop.

Spackel

Varje gång Maria Montezami i Hollywoodfruar målar sig med sitt beiga läppstift - hon har ett i varje bil, rum, och handväska - så smackar hon med läpparna och säger "mums". På västgötska.

För några veckor sedan var jag på ett hotell i London. En medelålders kvinna slog sig ned vid frukostbordet bredvid mig och plockade upp en handspegel. Under hela frukosten (min) satt hon och sminkade sig. Gamla, fläckiga sminkartiklar rotades fram ur en sunkig necessär. Det spacklades stift över finnar, böjdes ögonfransar med tång och pudrades tjockt över blanka partier. Drogs skarpa streck innanför fransarna med svart penna.

Sen tog hon en klunk kaffe, lämnade ett kletigt avtryck på koppen, och gick.

Möms.

Hejdå soffan! Jobbstart och hemmadagis

Imorgon börjar jag jobba igen efter tio månaders föräldraledighet. Och imorgon börjar även The Blankens-Jihde Childcare Project. Peter och jag kommer, tillsammans med våra kompisar Per och Cecilia, gemensamt ta hand om vår Alice och deras dotter Bonnie.

Jag kommer jobba halvtid och har hand om tjejerna på torsdag och fredag förmiddag. Det ska blir riktigt kul att rulla runt tjejerna i den grymmaste dubbelvagn som skådats i Vasaparken - den utan tvekan barnvagnstätaste parken i stan. Perverst mycket vagnar är det. Snart kommer stadsdelsförvaltningen förmodligen anlita små, små lapplisor som bötfäller felparkerare vid sandlådorna.

Ja, tio månaders babyliv och så tre veckors svininfluensa på det. Adjö till den fantastiska soffan där jag har ammat, sovit, lekt med bebis, klappat katter, pratat i telefon, gosat med familjen, mejlat, bloggat och ätit tv-middagar under senaste året. Och sett en hel del film och en fruktansvärd massa tv.

Snart sitter jag där i min kontorsstol igen. Men då sitter jag där med vetskapen att jag gjorde det. Jag lyckades. Även om det var på den sista dagen av min föräldraledighet, så gjorde jag det tamejfan.

Jag rensade ur garderoberna.

På TV4 Anytime

...kan man se Höjdarmötena. Klicka här, gå till Vinnare: V65 09-09-27, och mata fram 23 och en halv minut in i programmet för att se min första intervju med Roger Walmann. Tack redaktör Gårdstam för tipset!

Stort oljud på Operakällaren

Kristallglasen klirrade i takt när de underbara barnen från Baguncaco rockade loss i sambatakter ikväll på Operakällaren. Baguncaco (stort oljud på portugisiska) är en fristad för barnen i Alagados, en kåkstad utanför Salvador i Brasilien. Detta center hotas ständig av nedläggning på grund av bristande resurser. Ikväll hade vår stiftelse (jag är volontär i styrelsen för Insamlingsstiftelsen för Baguncaco) ett givarevent för att samla pengar till ungdomscentret. Vi hade äran att få besök av fyra av barnen från Baguncaco.

Två tolvåringar, en fjorton- och en sextonåring kliver in i Catenaccis guld- och marmordekorerade palats med hemgjorda instrument och en musikalitet som skulle få Andreas Carlsson att sälja sin själ, billigt. De river av några tajta sambariff och en för dagen inövad version av Mamma Mia.

Jag tror bestämt jag såg Anders Wall vicka på höfterna.

För dessa ungdomar och deras kompisar är Baguncaco en väg ut ur favelan. Vi vill göra allt för att centret ska kunna hållas öppet även i framtiden. Läs mer på http://www.baguncaco.se/!