Ensam i lägenheten. Regnet har trummat stadigt mot rutorna i timmar. Alice gnyr lite då och då i sömnen.
Hon ligger lite på tvären, med Nalle, Kanin och så den lilla röda hunden hon fick av mormor idag. Drabbas av insikten att detta lilla sovande barn kommer att växa upp och utsättas för livet. Och med livet följer sånt som ensamhet, sorg, rädsla. Övergivenhet. Folk som vill henne illa.
Orkar nästan inte tänka på det. Vill skydda henne från allt ont, hela livet.
Men det kan jag inte.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Det finns bara två bestående gåvor vi kan skänka våra barn. Den ena är rötter, den andra är vingar.
SvaraRaderaHodding Carter
Ja det kan kännas underbart och övermäktigt på samma gång. Varje promenad till skolan med Nike, eller till dagis med Frank, vill jag frysa i ögonblicket och dra ut på till evigheten. Dessa fantastiska små varelser som kommer att slå sig, bli svikna, besvikna, misstänksamma, lurade, sjuka, rädda, ensamma. Men också älskade, överraskade, kloka, glada, kyssta, uppskattade, erkända och harmoniska. Vi får hjälpas åt Karin, och låta våra barn hjälpa varandra.
SvaraRaderaJa. Och kanske är det så att sorg också är en förutsättning för lycka...
SvaraRadera